Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Lars Madsén: Framtidslandet. Ådalen i trävaruruschen så som folk ännu minns det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framtidslandet
socknen med bagare Jonsson i slutet av 70-talet. Jonsson ville ha in
arbetare i kommunalnämnden. Man höll emot, men hur det var så
kom det in en suppleant. Likaså kom en in i fattigvårdsstyrelsen.
Men när den förste arbetaren väl var färdig, så var det svårt att få
någon ny, det var för mödosamt.
Nog hade man kommunala tvisteämnen. De hetaste striderna
rörde prästgårdens ombyggnad; en ansåg att prästen borde ta
hänsyn till utrymmet och inte skaffa sig så många barn. Man trätte om
kyrkans uppvärmning, men ännu kunde man ta parti oavsett sitt
eget parti. Mitt under stämman fick en bonde bud att hans ko gått
ned sig, han måste springa hem och slakta den. Han kom igen
andfådd och nedsölad, så ivrig var han. Det var den blodigaste
debatten under 1800-talet.
Så ser kommunens trotjänare den så ofta romantiserade
jäsningstiden. Hans ord må väl också gälla för något.
Nu är sågverken döda. Många arbetare bor visserligen kvar och
knogar vid industrier i kringliggande kommuner, men Nora har
blivit bondsocken igen, dess industriella blomstring hör
1800-talet till.
Framtiden ser Nora i dag i jordbruket. Fäbodarna är visserligen
borta, men mejerierna har kommit i stället. Man får skördar
varom 1800-talet knappast drömde. Industrin ger jordbruket
avsättningsmöjligheter. Man talar om Norrland som självförsörjande
jordbruksland.
Sågverksarbetaren HjalmarWiklundi Dynäs, 76 år, minns när han
ser på fotot:
Pojken på bänken längst till vänster, det är jag det. 10 år var vi när
vi började i sågen. Att det var litet betalt, det kan jag förlåta, men 12
timmars arbetsdag, det förlåter jag aldrig. Och inte kunde vi maska vid
kantbänken, sågen matade på. Ofta var man så trött så man ville bara
lägga sig. Lyckan var stor när det kom en spik i sågen så ramen stannade
av. Mitt på bänken sitter faktorn, han var sträng, honom var vi rädda
för. Det är sågställare, eldare och basar han har bredvid sig.
En del av gubbarna hade för sig att vi pojkar bara var liderliga och
gjorde rackartyg, ett par var bråkstakar och tålte inte att man talte till
dem, men de flesta var snälla och stillsamma människor. Åtskilliga var
religiösa, någon religionsfientlighet hade inte kommit än. De flesta var
lutheraner och gick i kyrkan, men många sprang på bönemöten också.
Olle Östman var stor präst och bibelförklarare och kunde sjunga
halvtimmespsalmer till både psalmodikon och cittra. Åtskilliga var begivna
på sprit, de behövde bara ta av »kurken», så var de fulla.
Nykterhetsföreningarna har haft ett hårt arbete.
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
