Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Claes Krantz: Kurgäster, fiskare och turister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Claes Krantz
finns inga träd, inga buskar, ingen grönska, allt är livlöst och dött.
Och denna uppfattning av skärgården var han inte ensam om. Att
det nakna kustlandet kunde äga några skönhetsvärden är i själva
verket en ganska sen upptäckt.
En svensk skriftställare, som för något mer än hundra år sedan
gjorde en badresa till Strömstad, liknade skärgården vid en kal
och sorglig »naturens dödsbädd, från vilken vinden bortplockar all
vegetation, varje livets spår och kring vilken hon tillsammans med
vågen tjuter en evig liksång över den döda som ej emotser någon
uppståndelse». Kustnaturen verkade helt enkelt nedtryckande på
sinnet, det var det vanliga omdömet. Undantag fanns dock. Sålunda
fick Fredrika Bremer under sin västkustsejour 1849 inspiration till
novellen »Blänkfyren», där hon bekände sin kärlek till
havsbandets skönhet på ett sätt som visade hur långt före sin tid hon var,
och när Emilie Flygare-Carléns hjärta klappade fortare vid åsynen
av klippor och hav, berodde det inte bara på hemkänslan utan
också på att hon verkligen ägde förmåga att uppfatta landskapets
skönhetsvärden.
Under adertonhundratalet dominerades badorterna av
kurgästerna, som alla var ordentligt inskrivna hos badkamreraren och tog
sina mediciniskt betonade bad lika samvetsgrant som brunnsgästen
drack det föreskrivna antalet glas vatten. Visserligen förekom det
även badgäster i mera modern bemärkelse, friska människor, som
reste ut till kusten för att vistas där och sköta sin hälsa utan något
bestämt program, men de utgjorde inte majoriteten. En badläkare
vid seklets mitt tillät sig rent av att betrakta dem som icke
önskvärda element. Deras nöjeslystnad sökte sig utlopp i baler och andra
lustbarheter, varigenom farliga frestelser skapades för alla klena
som sökte hälsa och krafter vid havet. Och förlöpte inte
badortslivet helt efter badläkarens anvisningar, så ansågs det ha förfelat
sin uppgift.
Naturens utseende var en faktor utan betydelse för ett dylikt
badortsliv. När Marstrand, Lysekil, Grebbestad och Strömstad
utformade sin blygsamma reklam, förbigicks naturen med generad
tystnad — innehållet gav snarast en känsla av att man bad om ursäkt
för att badhusen och societetssalongerna placerats i ett landskap
som icke var skapat efter de konventionella skönhetsbegreppen.
De enda badorter som — dock endast i förbigående — vågade sig
på att framhålla sin av naturen förlänade täckhet, var Särö och
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
