Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Loggbok från Sjaunja. Valda delar, sammanställda av kanotfärdens deltagare: Lasse, Nisse, Olle, Gunnar och Gösta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Loggbok från Sjaunja
Olle fångades av stämningen i Akkavare:
På kvällen stod Lasse och försökte att med hjälp av skissblock
och krita hålla kvar färgspelet i solnedgångshimlen som flammade
i gult och i lila. I det fallande ljuset framträdde tydligt gräsvallens
vattrade båglinjemönster, sådant det smekts fram av lieslagen
under ängsligt bråda skördedagar.
Sjön låg blank, genomskinligt svart, och det luktade fränt av
gammalt fiskavfall nere vid stranden. Långt, långt borta höjde sig
mjuka fjällåsar över myrar och mörknande granar. Sorlet nere
från forsen ljöd stilla och ensamt i skymningen. Svalorna flög
rastlöst av och an ovanför våra huvuden och mor Viltok kom förbi
oss längs stigen mot ladugården för att stilla kreaturen. Stigen går
som ett nedsänkt, konkavt band över gräsvallen mellan
boningshuset och ladugården. Den har slitits av kvinnofötter. Inne i stugan
lutade sig Abmot på utdragssoffan. Hans dagsverke var färdigt och
han var nöjd med det. Höet var bärgat och det som inte fått plats
under tak var stackat i en jättestor vinterhässja.
Vi talade oni detla, om att leva i Sjaunja, om att leva på gränsen
till det möjliga — eller omöjliga. Vi gillade inte riktigt det sätt varpå
turister och naturskyddare ibland talar om fjällgränsens bofasta
befolkning som nybyggare och om deras gårdar och odlingar som
nybyggen. Det vittnar om tanklös romantik eller, ibland ännu värre,
om tendentiös förvrängning av fakta för att beteckna en företeelse,
som man vill framhålla som traditionslös i sin omgivning.
Här i Akkavare har människor bott i sju generationer, säger
Hilma Viltok, som har väl reda på sig och på allt som sker med
myrens folk. Sju generationer, det betyder att platsen varit bebyggd
sedan 1700-talets mitt. Folket i Sjaunja är inga nybyggare. Deras
jord har god hävd, även om dess skördar är fattigt magra. Här
finns inga åkrar, inga sädesfält som vattras av vinden, endast ett
litet potatisland till varje gård. Gårdarna i byn ligger spridda över
moränkullens flacka välvning, där gräset växer välgödslat
frodigt runtom husen. Det ger ett gott foder åt korna, men knappt.
Det fina hårdvallshöet måste drygas ut med hårt starrhö från
slåttermyrarna, som kan ligga mil från hemmabyn.
Det är boskapsskötseln som är huvudnäringen, betingelsen för den
fasta bebyggelsen. Högst tre mjölkkor har en familj, och det räcker
inte att leva av. Fiske och jakt är därför livsnödvändiga
sysselsättningar, som tillsammans med vinterns skogskörslor och tillfälliga
dagsverken — då männen i veckor ligger borta från hemmet —ger de
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
