Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Loggbok från Sjaunja. Valda delar, sammanställda av kanotfärdens deltagare: Lasse, Nisse, Olle, Gunnar och Gösta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Loggbok från Sjaunja
backen mot Allavare och räknade belåtet de många husen. Och
knäpptes plötsligt igen, när Johansson öppnade ledet i gärdsgården
och körde rakt ut i skogen på en smal, stenig stig, som slingrade
sig över åsar, kärr och blockmarker.
Efter en timmes vandring stod han inte ut längre. — Hittar karlen
verkligen vägen här. Vi måste ha gått vilse. Här är ju ingen väg.
Vi lugnade honom, efter bästa förmåga, visade kartan och
förklarade att Johansson var barnfödd i trakten och hittade till
Måskijaure lika bra i kolmörker som på ljusa dagen.
Han såg i alla fall misstrogen ut, när vi fem timmar senare sade att
vi var framme. »Framme» betydde slutet av Kuosatsåsen,
hundrafemtio meter från båtlänningen, där vi skulle lämpa i kanoterna
nästa dag. Büttikofer undrade hur vi kunde veta att vi var framme.
Han såg ingenting. Ingen by, inga människor, inget Gasthaus.
Under fyra dagar, under hela färden upp till Lillsjaunja följde
oss Büttikofer liksom i france, till hälften frånvarande sög han i
sig alla nya intryck. I Lillsjaunja vaknade han. Nu började han
fatta och förstå, kom oss närmare och började mer självklart delta
i färdandets och lägerlivets sysslor.
Och högg sig också mycket riktigt i benet och fick till sina
föregående upplevelser foga den att färdas i flygambulans över
Lapplands myrar och skogar ner till Boden.
Vi andra solbrända, lyckliga vikingar, paddlade vidare uppför
Sjaunja-ätno som makligt ringlade sig fram genom oändliga flacka myrar. Myren
såg vi inte från vattnet. De öppna ytorna doldes av en galleriskog av
enstaka granar, björk och videsnår, tät som en djungel. Träden hängde
ut över vattnet och bildade valv över kanalerna, vattenklövern växte i
täta mattor och sjögräset sträckte lättjefullt ut sig i strömriktningen.
Flodbankens torv var ibland lodrätt avskuren och dess yta låg högt över
våra huvuden. Vi kunde se att torven vilade på ett underlag av fin gul
sand. Gunnar fiskade harr i håarna nedanför forsarna och halstrade fisken
på videklykor. — Vi röjde lägerplats på strandbanken vid forsarna
mellan Sjaunjajaure och Vuottasjaure.
Därifrån följde vi med Nisse på exkursioner och föreläsningar:
Sommarens obeskrivliga torka hade gjort myrarna
lättframkomliga men i stället till botanistens sorg drivit
vegetationsutvecklingen så snabbt och långt att nästan alla blomväxter var
överblommade. Av de flesta återstod endast torkade strån. Jag hade
väntat mig att få se flarkarna rostfärgade av de nordliga
ängsullarterna. Efter mycket letande kunde man här och var upptäcka
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
