Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Loggbok från Sjaunja. Valda delar, sammanställda av kanotfärdens deltagare: Lasse, Nisse, Olle, Gunnar och Gösta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Loggbok från Sjaunja
solglittret nedöver det dansande vattnet för att av dess rörelser, virvlar
och skummande vågor bedöma möjligheten att ta sig utför.
Det var inte alltid det gick lika bra för alla, konstaterar Lasse:
Sista forsen hade vi med skiftande skicklighet tagit oss utför med
två kanoter. Gösta och Nisse hade blivit efter. Vi kokte kaffe vid edan
nedanför, när vi fick se den röda kanoten uppe vid forsnacken.
Efter att ha tvekat vilken väg de ska ta, ger de sig beslutsamt av.
Kanoten ligger snett i strömfåran. Nisse där bak gör allt för att
räta upp den, lyckas dåligt, allt fortare rutschar de utför. Så tar
han ett krafttag mot botten, paddeln blir sittande mellan två stenar
som ett darrande sjömärke mitt i strömfåran. Gösta gnor förtvivlat
där framme. Nisse höjer axlar och armar mot skyn i ett talande
»kan inget göra». I nästa kurva hänger de upp sig på en sten mitt
uti, kanoten på tvärs, vattenfylles i blinken och pressas ner. Grejor
dansar på vågorna utför.
Nu vaknar Olle till liv, springer utefter stranden alltmedan han
ropar precis som fotografen Gösta brukar: »gör om det där igen,
så jag får ta en plåt». Gösta och Nisse vadar i brusande vattnet och
försöker få farkosten i land. Skrattande Olle är så ivrig att få en
bild, så att han, just när han knäpper, ramlar pladask i vattnet med
kamera och allt. Då skrattar Gösta.
Nedanför forsen fiskade vi saker med stakar och dykning, fick
igen det mesta utom Göstas basker och anorak, trots att vi letade
länge. De återfanns senare i botten på hans sjösäck.
Så paddlade vi den sista sträckan genom myrens stilla, slingrande
vatten över en leverröd torvbotten, mötte Johansson med flakvagnen vid
båtlänningen och vandrade efter lasset längs Kuosatsåsen mot Linaälv.
Gula höstlöv singlade sakta ner i kråkriset, luften var klar och himlen blå
Gunnar gick och tänkte med blandade känslor på färden:
Myren är ett sagoland på sitt sätt. Ett Eldorado för fågel, fisk och
fyrfotadjur och, fast mera sällan, även för sådana underliga
varelser som kanotister.
Myren som landskapsform tilltalade mig inte, men jag förlorade
mitt hjärta till människorna, som bodde där, till Akkavare och
Mor Viltok. Jag glömmer Er aldrig! Odemarken och det
strävsamma livet där fostrar folk, som kan ta vara på sig själva och
som inte gnäller för småsaker.
I Abisko 14 dar senare kom det telefon till Olle från Linaälv:
Kanoten hade kommit.
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
