Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Loggbok från Sjaunja. Valda delar, sammanställda av kanotfärdens deltagare: Lasse, Nisse, Olle, Gunnar och Gösta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Loggbok från Sjaunja
Så förflöt dagarna. Nakna och brunbrända som vildar paddlade vi på
älven, vandrade i solgasset över myrarna, besteg Sjaunjatuottar och föll
i gapande förundran över det väldiga panorama som smekte våra ögon.
Myrlandet, skogslandet, fjällkedjan — allt såg vi. Vi kunde i ett svep
identifiera Abiskofjällen, Kebnekaise, Sarek och Kvikkjokkfjällen, och
mot öster tonade skogsåsarna bort mot oändligheten.
En kväll på nerfärd från Vuottasjaure mötte vi sångsvanen. Med
mjuka vingslag flög den tätt över oss, flög mot väster rakt in i solen som
gick balansgång på Kebnekaises snökammar. I nattmörkret kom vi åter
till lägret, våta, frusna och lyckliga medan norrskenet sprakade i
mång-färgade spiraler över myren. Nu hade vi sett Sjaunja.
En av dagarna under återfärden passerade vi strömmen mellan
Mälkojaure och Etnajaure. Lasse berättar:
Den blanka älven skär genom ett gräsrikt smalt land mellan två
sjöar. Där uppe på brinken ligger den gamle lappen Virtutaks
stuga, inte stort större än en getkåta. Han får plats därinne med ett
litet bord under fönstret, en soffa på var sida om bordet, en stol,
en spis, en vedtrave och en bakfjöl på väggen. Vi var in och
hälsade, ett par i taget. Han vet inte hur gammal han är, nånting
mellan 80 och 90, han ska fråga pastorn nästa gång han kommer till
Gällivare.
När vi for följde han oss ut. Han hukade sig för att komma ut
genom dörren, grep sin långa stav som stod bredvid de hemgjorda
skidorna utanför tröskeln och gick bland höhässjorna ner mot
båtlänningen. Våra små vingliga kanoter såg inte ut att vara
mycket att fiska med, där de låg bredvid hans stora svarta båt. På
kullen ovanför näten stannade han, stödd mot käppen, och åsåg
vår avfärd. Solen bakom lyste genom hans skägg, lyste genom
krönets gula gräs, vinden rörde hans vita hår. Hans urblekta och
lagade lappdräkt kantad av solljus stod mjukt mot skogsåsen
bakom. Blid och stilla följde han oss av artighet, inte av
nyfikenhet. Jag hade svårt att ta blicken från den tavlan. Han stod där som
den förkroppsligade resignationen, den starka, hållfasta, givmilda
resignationen. Vilken skönhet en människa får, när hon är ensam.
Innan vi försvunnit runt udden nedanför hade han gått in igen.
Detta var enda gången på flera år det kom turister till hans kåta,
tio mil norr om polcirkeln.
Det är lustigt att färdas medströms. Och spännande när älven smalnar
till fors och vattnet rynkar ihop sig, som när försäljaren visar ett stycke
siden, och börjar flyta allt snabbare.
— I sjöar eller uppför strömmar sitter »fartygschefen» akterut, men
när det bär utför är hans plats i fören, hävdade Gunnar och kisade mot
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
