Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Med Hova och Keinil genom Rautasdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker:
MED HO VA OCH KEINIL GENOM
RAUTASDALEN
När vi gick över fjällryggen mellan Rensjödalen och Rautasdalen,
då gick vi också över en skiljemur mellan nuet och det förgångna.
Genom Rensjödalen rände riksgränsbanans långa malmtåg och
turisttågen mellan Stockholm och Narvik, och längs dalens
sjökedja hade lapparna slagit sig ned och byggt hus och gårdar. På
en sex kilometers sträcka låg ett tjugotal små fjällgårdar med allt
vad till en sådan kunde höra: boningshus, fähus, getstall, bodar
och källare. Och det byggdes vidare, sågades, hamrades och
smällde. Man bättrade på de första små husen, byggde till och
byggde nytt. Endast två gamla ungkarlar bodde ännu i kåta. Och
så hade man ju på de flesta gårdarna en sommarkåta, men annars
fanns just inte mycket av den gamla nomadkulturen att se. Och
ändå var detta folk alltjämt renägare och renskötare med 6 000
djur i den samlade hjorden.
Gammaltid och idyll låg väl över båtlänningarna och
nätställningarna utmed stränderna, och vattnen bar ännu de gamla lapska
namnen Njuotjamajaure och Auriluoppal. Men det hela hade efter
järnvägsstationen fått det svenskklingande namnet Rensjön. och
titt och tätt brusade tågen förbi.
Över fjällryggen kom vi in i en annan värld. Själva landet blev
ett annat. I stället för Rensjödalens flacka björkvidder och låga
åsar fann vi i Rautasdalen en skapelse så dramatisk och stark, att
det drog i ryggbastet. Kalfjället stupade brant utför mot en
höstgrann fjällbjörksregion, och i denna blänkte den lilla sjön Kåhpos
som silverspännet i en koltbarm. Längre bort drog Rautasätno
förbi med breda sel och forsande strömmar om vartannat. Och
över fjällryggarna därbortom steg Kebnekaisemassivets toppar upp
i skyn, fyra till fem mil bort. Detta var synen rakt fram, mot sydväst,
tvärs över dalen. Starkast var den västerut, västnordväst, uppför
Rautasdalen. Där stod stupen lodrätt eller överhängande över fan-
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
