Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Med Hova och Keinil genom Rautasdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker:
tastiska rasbranter, med kammarna halva kilometern eller mer
över Rautasjaures yta. Närmast var det Välipaktes och
Neitapak-tes stup — de reste en portal över all härligheten därinnanför, längs
Rautasjaures långa vatten, en portal också över en gången tid. I
kanske tusen år hade renskötarnomaderna haft sina klövjestigar
under rasbranterna på ömse sidor om sjön. Här hade de dragit
fram av och an, vår och höst, Rautasvuomalapparna på norra
stranden och Kaalasvuomalapparna på den södra. Där det gavs en
lämplig markfläck hade de rest sina tältkåtor för natten eller för en
vecka eller två, och rökar hade stigit än här och än där ur
björkgrönskan mellan de svarta stupen och det blänkande vattnet. Men
för snart femtio år sedan tog hela detta liv slut.
Rautasvuomalapparna började slå sig ned på sitt håll och Kaalasvuomalapparna på
sitt, längre ner i höst- och vårlandet, och inga sommarrajder drog
uppåt fjällen. Renarna betade väl än i fjällsluttningarna kring
Rau-tasjaure, och en och annan fiskare lade sina nät i sjön och tände
sin eld utmed stränderna. Men annars var nu hela Rautasjaures
dal, med naturens storhet och prakt bibehållen, en öde och
övergiven värld. Endast traditionen levde där.
Vi kastade ett öga tillbaka över nuets dal, och då såg vi också —
tre mil i sydost — en skymt av Kiruna. Över några vitglänsande
prickar höjde sig en grå liten pyramid eller kon, kyrkan — kyrkan
som byggdes som en kåta och kröner den stad och den kultur, som
blev kåtalivets slut i denna trakt!
Men det dröjde inte länge förrän vi sögs ned och in i
Rautasda-len . . . Vi, det var Lill och jag — vi hade följts åt förr — en ung
man från Rensjön och dennes gulvita lapphund, Ravvi.
Den unge mannen, Lars Hova hette han, var en god exponent
för den lapska ungdom som nu bryts mellan gammalt och nytt. I
nomadskolan hade han varit ett ljushuvud, och lärarna ville ha in
honom vid seminariet. Men han var ende sonen, och fadern
behövde honom. Han hade också en förnäm renägarsläkts hela
tradition och renlycka att ta i arv. Fadern var lappbyns störste
renpatron, och i 38 år hade han varit byns ordningsman, när han
nyligen avgick med den äran. En sådan fader kunde ställa krav på
sin son.
Men pojken ville endast läsa. Att söka in på seminarium blev
inte av, men i stället slog sig Lars loss för två terminer i
Katrineholm, och nu efteråt hade han gått en termin på Borgarskolan i
Stockholm. Men inte i en följd — så helt kunde han inte överge för-
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
