Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Med Hova och Keinil genom Rautasdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker:
Medan elden i arran glödde och flammade, kaffepannan pyste,
rödingen sjöd på halster klykor na och skuggorna från oss runt
elden rörde sig uppför kåtaväggen, levde en skuggvärld fram så att
den blev livs levande. Förfäderna inte bara offrade, de tog också
ut sitt av livet. De skötte sina renar, de åt sig mätta på renstek,
benmärg, lever och tunga, de åt renost och juobmo och de drack mjölk
och köttspad. De kunde också härda ut en hungerdag. De reste
sin kåta och rev den igen, de for sina färde och kom säkert åter.
Överallt där en kåta kunde stå, var de hemma. De gamle var också
unga en gång, de gifte sig och födde barn, och när de levat ut, fick
de kanske sin grav på en holme i det långa vattnet. Det var som ett
vilorum i själva evigheten.
Björn och varg fanns det än i fjällen utmed Rautasjaure —
själv hade gamle Huuva dräpt 9 vuxna vargar och 50 vargungar.
Men en gång hade man också att kämpa mot en jätte, som hette
Rimakalles. Det var en sorts stalo, men han var inte som det
enfaldiga stalosläktet i övrigt. Han var både stor och slug, och så
förskräckligt stark förstås. Andra staloar kunde de små lapparna rå
på med sin list, men det gick inte med Rimakalles. En gång skulle
tre oförvägna lappar ändå till slut försöka få kål på honom; det
var den starkaste som fanns, den snabbaste som fanns och den
som var värst att trolla. Rimakalles bodde då på ett stort
klippblock under Neitapakte. Han brukade ligga på stora block för att
ha en bädd som höll. De tre smög sig fram, men Rimakalles såg
dem uppifrån blocket, och innan de hann sticka, skjuta och trolla,
hade han gjort slut på både den starke och den trollkunnige.
Endast den snabbe klarade sig, och han fick springa hem med
sorgebudet.
Vem denne Rimakalles än varit, så var han en god
personifikation av det överväldigande, det oövervinneliga och farliga som
lappen kunde möta. Han mötte det i de svarta fjällstupen, i
stormen och i mörkret, och hur slängd han än var att slinka förbi och
lista sig fram och över, kunde han komma till korta. Märkvärdigt
nog fick Rimakalles som en annan människa sin grav på en holme
och just här i Kuolatsjaure, alldeles mitt emot vår kåta. Holmen
hette också Rimasuolo.
Nästa dag skulle vi fara uppför vattendraget, och vi hade väntat
att finna någon fiskare med aktersnurra i båten vid Rautasluspen,
men nu fick vi av Huuva det nedslående beskedet, att fiskarlagen
just i dag lämnat Rautasjaure och ränt utför forsarna hit ner till
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
