Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Curt Weibull: Sverige på tiohundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Curt Weibull
utredas och fastställas. Men ett är säkert. Tättbebyggda orter
spelade en ytterst ringa roll. Vid slutet av niohundratalet fanns i
Sverige ingen enda stad eller ens något stadsliknande samhälle.
Birka på Björkön i Mälaren, Sveriges handelsort under 800- och
900-talen, hade vid denna tid övergivits. Först under början av
tiohundratalet uppväxte nya stadsliknande samhällen. De säkert
kända äro endast två eller tre: Skara, Sigtuna och möjligen Tälje
(Södertälje).
Av dessa orter var Sigtuna en medelpunkt för Sveriges handel
och hantverk, tidvis även säte för en svensk utmyntning. Adam av
Bremen har hört Sigtuna omtalas som en stor stad, »magna
civi-tas». Men Sigtuna var i jämförelse med samtida städer och
handelsorter ute i Europa en obetydlig ort. Det bebyggda området hade en
längd av omkring 600 meter och en bredd av endast 150—200
meter. Husen voro små och av primitiv art. Ett i våra dagar
framgrävt boningshus har haft en storlek av 4,65 X3,35 meter;
framgrävda bodar ha varit ej över 4x4 meter. Väggarna i boningshuset
ha bestått av trästörar mellan vilka ilätats riskvistar, som på både
ut- och insidan klenats med lera och jord. Golvet har varit av
lera, i vilken en mängd småstenar instampats. Mitt i rummet har
elden flammat på en öppen härd av flata stenar omgiven av en
krans av små kullriga gråstenar. Bodarna ha varit av än enklare
konstruktion. Trästörarna ha icke som i boningshuset inpassats i
på marken liggande syllar, utan delvis nedslagits direkt i jorden.
Sigtuna, under tiohundratalet Sveriges största »stad», har varit en
helt liten ort, »ett gytter av låga, hyddliknande hus», skilda åt
av smala gränder.
Huvudbebyggelsen låg på landsbygden. Där fanns små och
stora gårdar, fattiga småbönder och trälar, men också rika
storbönder med mycket husfolk. Bebyggelsen var urgammal. Den
hade så gott som oavbrutet vuxit. Nya, till betesfält och åkrar
lämpade områden, hade genom den pågående landhöjningen lyfts,
över vatten. Betesfälten voro vidsträckta. Men ännu under
tiohundratalet voro de odlade områdena små och spridda. De lågo på eller
i närheten av de stora lerslätterna, vid sjöar och utmed
vattendrag. Jakt och fiske voro viktiga näringsfång och kanske än mer
lönande voro rov och plundring i främmande land och handel
med slavar och pälsverk på de stora handelscentra i Byssland.
Bostäder och hus på den svenska landsbygden voro enkla: större
och smärre omålade stock- och »klen»-hus. »Även de förnämas
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
