Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Här var skeppsväg...» Strövtåg i tiohundratalets Uppland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Här var skeppsvåg . . .»
knotiga av lövtäkt och fulla av fågelbon. I den gröna skuggan av
ask och lind, alm och lönn och hassel låg också gårdarna, icke
falu-röda och vida synliga som nutidens, utan timmergrå, täckta med
halm eller ved, bärande markens egna färger. Skogen och
hag-marken bakom dem var allmänning utom rå och rör, nyttjad i
sambruk till slåtter, bete, timmerfångst, fiske och jakt. På samma
villkor nyttjade man också fisket i ån och markerna där nere, som
låg till grund för de stora boskapshjordarnas trivsel. De
gamlaupplänningarna var som alla nordbor framför allt ett boskapsskötande
folk, men även ett fiskande och farande folk, som visste att väl ta
tillvara vad deras många vattendrag gav dem.
I denna ram levde vikingarna och deras ättlingar sitt liv, enkelt,
lugnt, nära jorden. Antingen ätten var anrik och förmögen eller ej
tedde gårdarna sig ganska lika — låt vara att stormansgårdarnas
hus var flera och större — och livets grundlag var överallt
densamma. Året skred i hävdvunna spår, varje dess tid hade sin egen
rytm, bestämd av dess olika skiften och av lagarna för växter och
djur, som till den grad var grunden för allt, att den, som frågade
när något hade skett, säkert — som ännu in i våra dagar — kunde
få till svar exempelvis: Det var vid den tiden då man sår lin. Då
visste frågaren strax att händelsen timat i tredje veckan av maj, och
närmare tidfästning behövdes ej.
Låt vara att vikingatåg och handelsfärder gav vinst och välstånd
åt många. För den enkla nödtorften berodde de ändå av vad
jorden gav, och överallt åt man till vardags samma grova bröd och
samma rökta, salta eller torkade sovel, liksom man nyttjade
hemgjorda kläder och hemsmidda vapen. Det var bara vid festliga
tillfällen som färgrikt kläde, dyrbart pälsverk och smycken av silver
och brons kom till synes — åtminstone där storfolk drog fram. Då
försökte alla slå på stort efter råd och lägenhet. Kosten blev bättre
och stugorna pryddes med konstrika vävnader, blanka vapen och
kärl av silver och glas, medan jordgolven täcktes med halm om
vintern och om sommaren med blommor och löv, så att den rökiga
ryggåsstugan doftade som en äng i höanden.
Och barnen växte upp och lärde sig, först på lek, att plöja och
räfsa, tygla en häst och tälja ett redskap, handskas med gryta och
nål, känna vildnadens spår i marken och fiskens lektider i
vattnet. Så gled de omärkligt in i rytmen och arbetet, tills pojken vid
femton år var mogen att ta sin del av de vuxnas ansvar och flickan
giftes bort »till heder och till hustru och till halv säng, till lås och
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
