Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Här var skeppsväg...» Strövtåg i tiohundratalets Uppland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Här var skeppsväg . . .»
Vattendelaren mellan Östersjön och Mälaren går nämligen tvärs
över dalen som en smal sträng, varifrån marken sluttar åt ömse
håll. Det är det »skaft» eller höjdutsprång, som gömmer sig i
namnet Skepptuna, vilket kommer av det gamla ordet »skäfte» (skaft)
och inte har med skepp att göra.
Här måste vikingaskeppen dras över land på kavlar, såsom man
var van där ed och forsar stängde. Men att här ändå har varit
ganska sankt märks bland annat på vägens sätt att smyga sig fram
utmed skogsbrynen på betryggande avstånd från dalens lera.
Nu möter nya vattendrag, och stora kan de inte kallas, fast
huvudflödet heter Storån. Alltså får man alltjämt vara
landsvägsriddare i stället för viking. Men man förlorar inte på bytet, ty den
ringlande vägen västerut mot Lagga är en av de trevligaste i dessa
trakter. Också här trycker gårdarna i skogsbrynet, varifrån fälten,
styva av sjöbottenslera, glider ner mot ån, och det händer vår och
höst att denna svämmar över till en liten sjö mitt för Östuna kyrka.
Ett helt stråk av grunda sjöar eller »fören» har fyllt ut dalens
botten, och ännu syns spår av deras stränder; ja, far man tvärs
över dalen, exempelvis mellan Stenby och Hönsgärde i
Husbv-Långhundra, kan man inte missta sig på att här har varit ett sund
mellan två större vatten. Troligen stod de dock redan på
vikingatiden fulla av vass och fräken och övergick snart mer eller mindre
till betesmark. Men ännu sköljde dock ån foten av den runristade
berghäll, som söder om Tibble by i samma socken förkunnade för
färdefolket, att »Ranfast lät hugga häll och bygga bro efter
Inge-fast, fader sin, och Ingegerd, moder sin».
Men Mora kungsäng var nog redan då skild från farleden av
sanka mader som försvårade landstigning. Vintertid kom man
dock fortfarande dit på isen, och det fanns också möjlighet att nå
dit landledes. Redan på tiohundratalet fanns nämligen den
färdled till lands, som över Falebro, Danmark och Vaksala går
nord-västut till Gamla Uppsala och som enligt vissa auktoriteter skall
vara den egentliga och ursprungliga eriksgatan. Då byggdes
nämligen vägbank över Sävjaåns vad vid Falebro. Men man kan
mycket väl tänka sig att vägen ifråga är betydligt äldre. Från början
har den kanske bara varit en stig, småningom upptrampad av
dem som här sökt sig fram i kanten av den stora, grunda sjö, vars
sista rester nu är Övre och Nedre Föret i Fyrisån, fordom Föresån.
På vikingatiden nådde den inte fram till Danmark, men den var
ännu en mälarfjärd, som sträckte sig upp till nuvarande Kvarnfal-
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
