Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Här var skeppsväg...» Strövtåg i tiohundratalets Uppland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Här var skeppsvåg . . .»
let i Uppsala, där Fyris då mynnade och Östra Aros’ hamnplats
hade börjat växa fram. Några hundra år tidigare hade vattenvägen
varit fri ända upp till Ulvavadet nära Gamla Uppsala. Men ännu
vid den tid det här är fråga om stod vattnet så mycket högre än nu,
att rullstensåsen, där Uppsala slott är beläget, stupade i sjön.
Undra då på att den del av nuvarande Uppsala stad, som ligger
där nedanför, i stor utsträckning står på pålar i den mäktiga leran!
Trälhavsleden var mycket viktig, men långtifrån den enda
vattenleden. Ett finmaskigt nät av dylika leder grenade sig från
uppsalatrakten genom Upplands bygder, och de flesta bygder hade på så
sätt farbara leder in till landskapets hjärtpunkt och ut i den stora
världen — varom kartan på sidan 66 ger besked. De tjänade den
fredliga samfärdseln, både den nära och den långväga, men
sommartid var de framför allt ledungsskeppens vägar till och från
samlingsplatserna i skärgården och vid Mälaren. Vid åsynen av det
nutida Uppland kan man ju undra över att alla dessa vattenleder har
varit framkomliga. Landhöjningen sedan vikingatiden rör sig ändå
inte om mer än fyra, fem meter. Men ett par meters högre
vattenstånd gör mycket i ett så flackt land, och dessutom är de flesta
vattendragen av den grunda, trögflytande sorten med lerbotten, som
lätt växer igen. De var heller inte alltid farbara sommartid ens för
tusen år sen. I stor utsträckning var de nämligen vinterleder,
medan sommartrafiken, åtminstone den lokala, gärna höll sig till
torrmarker på moränbackar och rullstensåsar.
Vi har under färden haft flera tillfällen att följa sådana
sommarleder. De har från början bara varit trampade stigar, som tog sig
fram var det föll sig bäst allteftersom terräng och behov bestämde,
men många av dem anses redan på tiohundratalet ha varit
anlagda vägar. Även då bör de dock snarare ha liknat stigar än vägar
i vår tids bemärkelse. Det var ju inte så noga med vägsyn och vård,
då körtrafik knappast förekom utom på vinterföret: man minns
till exempel vad Hyltén-Cavallius berättar från det konservativa
Värend, där det första hjuldonet först 1790 kom till Vislanda kyrka.
Vägmärken — inte minst runstenar — bidrog till att fixera deras
banor för århundraden framåt, och att de efter vårt sätt att se
ofta var ytterligt obekväma betydde inte så mycket, ty för vandrare
och ryttare var sankmarker värre hinder än backar och krökar.
Högsta kammen på en rullstensås, till exempel, var ju både jämn
och torr och lätt att söka sig fram på, även om man fick streta i
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
