Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Här var skeppsväg...» Strövtåg i tiohundratalets Uppland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Här var skeppsväg . . .»
långa backar för att komma dit och därifrån — eller kanske höll
vägen sig något längre ned på sluttningen, såsom nuvarande
Drottninggatan i Stockholm, ursprungligen en enkel landsväg mellan
Brunkebergsåsens rygg och de våta markerna omkring Klara sjö.
Där man måste lämna torrmarken och korsa en våt eller sänk
svacka var det dock stundom bekymmersamt nog, om ingen hade
broat den besvärliga passagen, det vill säga lagt dit en vägbank av
ris eller sten. Det var vad exempelvis den ovannämnde Ranfast,
Ingefasts och Ingegerds son, gjorde i Tibble i Husby-Långhundra.
Därmed kunde man ju tänka sig att han kom mycken förargelse
åstad för färdemännen på stora uppsalaleden: bron borde ju ha
varit en svår tvärtäppa, om de hade färdats med båt. Men
vattenvägarna var, som sagt, huvudsakligen vintervägar.
Vattenvägarna fortfor i århundraden att vara de bästa och
jämnaste kommunikationsleder Uppland kunde bjuda. Det var ju
också under senvintern man for till bloten, senare
distingsmarknaderna, i Uppsala, ej blott från alla Upplands hörn utan också från
Dalarna och Norrland, och bytte det utländska importgodset
(däribland säd) mot pälsverk, järn, smör, hudar och annat, som långt
fram i tiden tillhörde Sveriges främsta exportvaror. Så har det gått
till i hela vårt land, ställvis ända in i våra dagar; ännu i
mannaminne gick till exempel färden till Åsele vintermarknad uppe i
lappmarken delvis på den frusna Ångermanälven. Först den moderna
landsvägstrafiken har brutit de urgamla traditionerna.
Då har sommarvägarna på torrmarken bevarat sina traditioner
bättre. Om det är intressant, men delvis omöjligt, att färdas
vattenvägen från havet till Uppsala så är det också intressant, men
mycket lättare, att till exempel från Norrsunda vid stockholmsvägen
följa landsvägen upp till dalstråket i Husby-Långhundra. Fast
vägen är moderniserad och busstrafikerad går den på forntida vis
högst på rullstensåsens kam, och liksom bland Vadaåns vassar
åker man här mellan högstammiga furor i tusenåriga spår. Den
som kommer från stockholmshållet och vill variera vägen till
Uppsala kan inte välja roligare väg än denna, kombinerad med vägen
från Husby-Långhundra till Lagga. Den är längre än raka vägen,
det är sant. Men hur många vackra och innehållsrika utsikter ger
den inte de resande, som kan och vill se något av det som denna
uppsats har velat ge en skymt av!
B. A.
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
