Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Frös åker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jan Fridegård:
FRÖS ÅKER
Runmästaren hade med husfolkets hjälp rest stenen vid den nya
vägbron, och nu gick han granskande runt omkring den. Folket såg
beundrande på det slingrande rundjuret, som mästaren nu
fullbordade med lätta slag på det mejselliknande verktyget. Gång efter
annan såg de också mot vägen, som med djupa hjulspår kom fram
ur skogen och i krokar och svängar gick fram mot gården. De
väntade sitt husbondefolk från tinget.
En av de största och jämnaste åkrarna var helgad åt Frö, och
guden hade själv uppsikt över den från hovets dunkel. Solskenet, som
kom in ett par timmar mitt på dagen, hade givit träguden långa
torksprickor, och blodfärgen hade fläckvis fallit av eller torkat in i
träet. Bonden, som nyss blivit borta i österled, hade ofta tänkt rusta
upp den, men så länge det växte bra på åkrarna och kreaturen
frodades blev det inte av. Guden måste vara nöjd med sin åker och
de offer, som med jämna mellanrum bragtes honom.
Gårdsfolket återvände till sina sysslor, när runmästaren inte
längre behövde deras hjälp. De rörde sig mycket lugnt, när ingen
var hemma, som kunde hålla uppsikt över dem. Deras husbönder
hade bett runmästaren se till att folket gjorde sitt arbete, medan de
själva var till tings, men han svarade endast med ett brummande.
Tyst och otillgänglig arbetade han med stenen och brydde sig inte
om trälarna, som sysslade med åkrar och djur, medan barnen
lekte omkring honom vid den nya vägbron, där grästorven ännu
låg grön mellan stenarna.
Nu väntade också han tingsfolket men blott för att få sin
betalning och draga vidare. Han hade andra beställningar att utföra.
Det var flera än husbonden på denna gård, som blivit borta under
den sista, stora ledungen i öster.
När runstenen var färdig, tog han några steg baklänges och
betraktade sitt verk. En ljusning av tillfredsställelse gled över hans
ansikte, och handen for över skägget. Sedan gick han ned till husen
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
