Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven B. F. Jansson: De foro dristigt... Runstenarna berättar om vikingarnas färder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De foro dristigt . . .
Ett finskt landskap finnes belagt på en sten i gävletrakten, som
bland annat omtalar, att Bruse lät resa stenen efter sin broder Egil,
som i spetsen för ledungen stupat a tafstalonti, i Tavastland.
Runstenen tillhör tiohundratalets förra del.
Söder om Finland, på Finska vikens andra strand, låg det rika
land, som nordborna kallade Virland. På estniska heter den
nordöstra delen av Estland Virumaa, vilket betyder »gränslandet», på
finska heter den Viro; det är detta namn, som har upptagits av
nordborna. Virland omtalas på tre uppländska runstenar — en
av dem påträffad först år 1943 — och de slutar alla med samma
uppgift, nämligen att de män, efter vilka stenarna blivit resta, har
fallit i Virland.
På den vackra Ängebystenen i Lunda socken i Uppland (bild
sidan 99), rest bland bautastenar och gravkullar, läses: »Ragnfrid
lät resa denna sten efter Björn, hennes och Kättilmunds son. Gud
hjälpe hans ande och Guds moder! Han föll i Virland. Och
Ås-mund ristade.» I Roslags-Bro kyrka, inmurad i vapenhusets
nordöstra hörn, ligger en av Torbjörn skald ristad sten, en gång rest av
Sigrud efter hennes son Anund, som »blev dräpt i Virland».
Även namnet Estland förekommer någon gång. Vid Frugården i
N. Åsarps socken i Västergötland står en runsten, som har rests av
en fader över en son, som uarp • tribin • i • estlatum, vart dräpt
i Estland.
Vi har nu rört oss på båda sidor om Finska viken, en vattenled,
som utgör österfärdernas ena stora huvudväg. Det var den nordliga
vägen, som över Holmgård (Novgorod) förde ned till Miklagård
(Konstantinopel). Över Finska viken gick nämligen under
vikingatiden via Norden en viktig förbindelse mellan Västeuropa och
Orienten. Det är möjligt att det är ett gammalt nordiskt namn på detta
viktiga och vackra vatten, som har bevarats på en uppländsk
runsten. Inskriften på en runsten i Vallentuna kyrka slutar nämligen
med följande versrader:
han ■ troknafji ■ a ■ holms > hafi Han drunknade i Holms hav,
skre[j ■ knar 1 hans • i • kaf där hans knarr gick i kvav,
{jriR ■ eniR ■ kamo ■ af tre endast kommo av.
Det är icke osannolikt, att vi i Holms hav möter ett gammalt
namn på Finska viken, vilken egendomligt nog eljest ej namnges i
gamla källor. Namnet har kanske uppstått genom förkortning av
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>