Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Vår gamla bondebygd. Ett försvinnande herdelandskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fries
engelska parken som trädgårdsstil är boskapens och den enkle
herdens gåva till England och Europa.
När Heidenstams Folke Filbyter, bonden och vikingen, sätter
upp sitt Folketuna, fyller han kättar, fållor och bodar med höns,
getter och får, brandig boskap och små lurviga hästar. Kring den
odlade jorden skymtar öppna ängsmarker och en vasskantad sjö.
»Han mjölkade själv sina kor och ryktade sina oxar och hästar,
och han förde med sig en lukt av herde, då han kom tillbaka i
salen.»
Skaldens klarsyn urskiljer det väsentliga långt innan
forskningen börjat syssla med hithörande ting. Det kan nu med visshet
sägas, att de boskapsskötande nordborna redan före ingången av
historisk tid hade sin organisation av marken fullt genomförd. Med
andra ord: vikingatidens svenska bygd var ett boskapsskötande
folks vida ägor av betes- och slåttermarker. I detta kulturlandskap
intog åkern en underordnad plats; den täckte endast en liten
bråkdel av markytan. Så var det inte bara i de magrare trakterna utan
också i nutidens bästa jordbruksområden; själva Söderslätt bestod
långt fram i historisk tid till allra största delen av betes- och
slåttermarker.
Vikingen var alltså kreatursbonde. Mången lysande sjökämpe i
öster- eller västerled slutade sin arbetsdag som en fredlig kogubbe.
Det gör honom mera svensk och påtaglig i vår föreställning.
I trakterna kring Mälaren ligger den gamla bebyggelsen
genomgående grupperad kring de forna gräsrika lågmarkerna. Sådana
tillgångar för boskapens försörjning var således, som K. E.
Sahlström tidigast påpekat, av bygdeskapande betydelse. Det var
landhöjningen, som under loppet av järnåldern lät den forna
havsbottnen, de bördiga lerslätterna träda i dagen och förvandlas till
foder-rika mader och kärrängar. Allt detta exemplifieras av själva den
uppländska hjärtbygd, ur vilken sveariket vuxit fram:
Uppsalaslätten, där Kungsängen är en sista sammankrympande rest av forntida
väldiga kärrängar. De tämligen obetydliga åkrarna fanns
närmast kring byarna i lagom torra slänter med lättbrukad jord.
Moränen slutligen gjorde tjänst som betesmark.
Nutidens Mälarbygd ger en helt annan bild. De forna kärren
och ängarna ligger dikade och odlade. Skogen har erövrat
betesmarken.
Det är åkerbrukets och skogsbrukets segertåg under det senaste
århundradet, som har brutit sönder det tusenåriga herdelandska-
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
