Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Vår gamla bondebygd. Ett försvinnande herdelandskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår gamla bondebygd
på varje ung planta och direkt genom att med vissa mellanrum
bränna av ljungen för att förnya betet. Nu är det slut med
ljungbränning och betesgång, och nu kan ingenting hindra skogen att
återta herraväldet. Om femton år skall de sista resterna av
Tönner-sjöheden ligga gömda under skogens gröna fäll.
Ljunghedens förvandling till skogsmark är förvisso en
utomordentlig ekonomisk vinst. Men med ljungheden försvinner ett stycke
av Gammalsverige, ett säreget och på sitt sätt storartat element i den
forna landskapsbilden.
Vägen från Markaryd över Ljungby mot Värnamo leder ur
gränsskogen in i hjärtat av ett urgammalt svenskt folkland. Dess namn,
Finnheden eller Finnveden, tyckes snarare syfta på ramen av
obruten mark kring detta odlingens säte, där bredden över det hela och
de lövrika sluttningarna talar om mänskligt arbete genom långa,
mycket långa tider.
Jag tror, att ju äldre man blir, ju mera vänder man sin håg från
ödemarken till bygden. Det är, efter ungdomens äventyr i det
obekanta, en naturlig återkomst till hemmets mark. Nu ser man den
mot en stor bakgrund och känner igen den, men förklarad. Allt det
gamla välbekanta har fått en ny dimension, den fjärde, den som
hör ihop med minnet, den som har sin storhet av förgängelsen på
samma sätt som kärleken. Då är Lagastigen en väg att färdas.
Trafiken dånar där, men det stör inte. Fullt tydligt hör man ändå de
lågmälda orden i det språk som själva marken talar.
En hällkista lyfter sina stenflator över hagens gräs och
ormbunkar. Obeskrivligt ren och vacker är denna syn mellan björklöv
och nävervita stammar. Fulländad är föreningen av människoverk
och natur. Ett bronsåldersröse eller en ättebacke från järnåldern
ger liv åt markens kontur. En runsten, rest av en vikingason, talar
om män, som har fallit i England. En borg, murad av kullersten,
skymtar vid stranden mellan eklöv och svärdsliljor. Den påminner
om vakttjänst och försvar vid medeltidens vinterväg. På krönet tätt
vid den nya vägen ligger en skans från 1600-talet, de sista
brödra-krigens tid. Gammal odling går samman med marken, den väver
ihop sina mönster med naturens egna, och den vävnaden, på en
gång tusenårig och ung som våren själv, det är den som kallas
Sverige.
Vid sådana syner förstår man den djupa enheten mellan
markens växtlighet och dessa minnesmärken. Man begriper vad en
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
