Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Vår gamla bondebygd. Ett försvinnande herdelandskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fries
utgrävning, en allt för synlig restaurering kan ställa till: ett
våldförande, ett skändande just av detta samband. Av den historiska
marken, levande för känsla och fantasi, blir en museal sevärdhet,
kall och nutidsmässig.
Den naturliga barrskogsgränsen är en skiljelinje av avgörande
betydelse också för bygden och dess markformer. Inom det
nordeuropeiska barrskogsområdet har betesmarken en helt annan
utformning än i det gamla mellaneuropeiska lövskogslandskapet. I stället
för betesparken och dess övergångsformer till öppen hed träder här
hagmarken. Bakom denna skillnad ligger den biologiska olikheten
att lövskogen viker för betningen medan barrskogen står sig ganska
gott. Här tarvas en direkt mänsklig insats, ett ihållande,
planmässigt arbete för att säkra betet. Dess resultat är hagmarken.
Betesskötseln i det gamla svenska kulturlandskapet har ej
tillbörligt uppmärksammats. Så mycket vet man dock att den
innefattade ständiga röjningar och gallring av trädbeståndet i syfte att
gynna gräsväxten och hålla tillbaka barrträden. Bonden har på
detta sätt genom tusen år vidmakthållit en kulturmark av
fundamental betydelse: kreaturens försörjning under sommarhalvåret
var i Småland och betydande delar av Mellansverige väsentligen
grundad på hagmarken, som spelade stor roll också i samband
med fäbodväsendet. Att hagmarkshävden var ett försvarsarbete
mot den påträngande barrskogen, det visste man nogsamt i gamla
tider; betecknande är talesättet: det är en dålig bonde, som inte kan
hålla skogen från gården.
I gammal bondebygd bildade hagmarken i stort sett en bred bård
kring åker och äng. Hagmarken var alltså ett mellanled mellan
in-ägor och skog. En 1700-talsförfattare, Samuel Krok, säger att
böndernas betesmarker och hagar var milen i omkrets. Krok talar om
sin tids förhållanden, men det landskap, han såg och skildrade, var
då tusenårigt, det var i stort sett den senare forntidens,
vikingatidens svenska bygd.
Indelningen betesmark — slåttermark var strängt genomförd här
som överallt i »det boskapsskötande landskapet». Liksom i
Mälardalen spårar man ett tydligt samband mellan de gamla byarna och
sidvallsängen, den sanka slåttermarken. Dessa »höstängar» var
också här av bygdeskapande betydelse; i hela vårt land är
hö-fångsten tidigast knuten till mader, kärr och vattenrika ängar.
Kärr-slåttern fick sitt komplement genom lövtäkt och slåtter på fastmark;
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
