Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Jansson: I Tolvmilaskogen. Turisttitt på värmländska finnbygder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Tolvmilaskogen
levelser neråt Kvarntorp. Plötsligt bakom en krök växer en backe
med omätbar stigning upp framför vindrutan och medan bilen
gör sitt bästa för att vända mellan träd och buskar börjar vi till
fots klättra mot höjden.
Röjdoset heter byn där uppe. Purrastorp heter rökstugan, som
ligger lite högre än de andra husen. Brant som en mur står
Mull-dusen och vaktar där bakom. Långt nedanför skjuter Stor Rögden
inåt Norge. Riksgatan skär rätt genom skogen åt sydväst.
Ränneberget med alla sina åsar och småtoppar fyller bilden åt söder.
Vid Purrastorp sitter man på första raden.
Stugtypen är densamma som vid Kvarntorp. Men måtten är
anspråkslösare, och här — liksom det brukar vara på norsksidan —
har rödfärgspytsen aldrig kommit i närheten av stockväggarna.
En liten gumma är ensam hemma. Nog ser hon finsk ut, och nog
tycks hon ha svårt att förstå stockholmska och värmländska med
för resten, ett språk som här i trakten inte skiljer sig stort från
norska. Men när vi leker med kattungen lyser gumman upp. Då
förstår hon. Vi frågar om det finns någon annan rökstuga i
närheten. Jo, nog är det väl Johola. En mil därifrån alltså, säger
kartan, norrut på väg mot Bjurberget i Södra Finnskoga. Nyskoga
socken sticker emellan strax ovanför Johola. Där lär de
invandrande finnarna ha varit kareler, medan huvudsakligast
savolak-sare uppges lia koloniserat övriga områden av de värmländska
västskogarna. De båda typerna kan urskiljas även hos nutida
ättlingar, påstås det. Det sägs också att ett språkkänsligt öra kan
skilja de båda sorterna på dialekten, väl att märka den
värmländska dialekten. Karelernas efterkommande ska ha ärvt sina fäders
skorrning. Om den lilla gumman i Purrastorp skorrade är inte gott
att säga, för hon var så sparsam på orden. Men livlig och lätt till
sinnes var hon nog. Kanske var hon karel från Nyskoga. Hennes
glädje när kattungen fick spatsera runt halsen på oss visade
åtminstone inga hämningar, och ett glatt och livligt lynne är ju
kare-lerna kända för. Ja, det här låter måhända inte så övertygande.
Men gumman var rar och vi såg så få på vår rundtur som kunde
passa in på den karelska typen. Gud vet för resten om inte Julius
Jonsson hör dit, han som sjöng den finska vaggvisan. Han var en
lustig kurre, som inte tog livet för hårt.
V i for inte direkt till Julius från Purrastorp. Vi tog vägen över
Torsby. Men en vacker morgon stoppade vi in våra ryggsäckar i
12. STF 49.
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
