Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Jansson: I Tolvmilaskogen. Turisttitt på värmländska finnbygder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Tolvmilaskogen
ner till Klarabro och vända in ett par sista mil till Bograngens
gästgivargård i Södra Finnskoga.
I Ekshärad hade vi halvannan timme på oss innan
postdiligensen skulle föra oss vidare. Vi passade på att beundra kyrkogårdens
200 smidda järnkors med sina hängande, »spelande» löv. Det
stora antalet på samma kyrkogård bevarade kors av denna vackra
bruksbygdstyp är enastående i vårt land. Skogen av likartat, men
ändå variationsrikt och individuellt formade gravvårdar ger ett
intryck av ro och andakt som sällan blir lika ostört på
begravningsplatser av medelsvensk blandras. Andaktskänslan förhöjs
av att alla korsen på Ekshärads kyrkogård är levande
minnesmärken. De står på sina ursprungliga platser. Mindre grupper av
liknande järnkors såg vi på andra håll, på Fryksände och på
Norra och Södra Finnskoga kyrkogårdar, men där hade de blivit
enbart prydnadsföremål vid grindar och gångar.
Vägen längs den djupa, smala, berginhägnade, skogavskilda dal
där Klarälven vindlar ut sitt trassliga nystan ger inte lika mycket
som kartan lovar. Älven slingrar och krokar så konvulsiviskt att
den skymmer bort sig själv. För att få den lockande kartbilden
av ett serpentinlopp, som, enligt Sten De Geer, i storlek och
regelbundenhet saknar motstycke i Skandinavien, översatt i verklighet
får man nog ta flygmaskin i stället för buss. Men då och då ger
bussfönstret en ögonblicksbild av älvdansen som inte går av för
hackor. Och vill man dela färden i etapper, så är det lätt att finna
utsiktspunkter som tillfredsställer alla rimliga anspråk på fantasi
och skönhet hos naturens storscenerier.
I Dalby, grannsocknen till Södra Finnskoga, svartnar bergen
rätt betydligt och stupar brant ner mot älven, som här uppe får
finna sig i att gå mera rakt och städat fram mellan väggarna än
längre söderut, där hämningarna från barn- och ungdomsloppet
utlöser oanade sprattlerier.
I Båtstad leder dalens översta bro till hjärtat av Norra
Finnskoga. Och i Höljes tog vi farväl av bussen, som rullade vidare
norrut till Långflon, där Norges Trysilelv blir Klarälven. Vi valde i
stället att tvära över vildmarken åt nordväst till Bastuknappen.
Jo, nog är det vildmark där uppe i det nordligaste hörnet.
Blockmark, myrar och tallhed. Halvmilslångt mellan gårdarna.
Ödsligt och ogästvänligt. Men finnarna har inte desto mindre satt
namn i geografin: Kåjvikkå, Laotakåda, Hankasåmyrarna, Limla.
Svensknamnen berättar också en del: Uggleheden ger hela land-
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
