Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Jansson: I Tolvmilaskogen. Turisttitt på värmländska finnbygder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Jansson
skapskaraktären i ett ord, Fallet, Tennåsfallet, Säterfallet,
Rådels-bråten (tätt intill riksgatan) skvallrar alla om svedjefall. Och så
Bastuknappen — knoppen, toppen där bastun lagts, en bastu som
säkert i första versionen var sin ägares bostad också. Knappen
gör skäl för namnet där den sticker i vädret framför en på den
sista halvmilens snörräta raksträcka över myren. Vägen är
nyanlagd för ett par år sen. Den gamla, som slingrar i höjdkanterna
lite längre åt norr med utgångspunkt i Aspberget, lär inte vara
framkomlig längre. Och för den som tänker sig in i Norge är den
nya vägen inte till stor hjälp heller. Den slutar med en vändplan
mitt i riksgatan nedanför backen på andra sidan toppen. Det
verkar ganska avklippt. Men ortsbefolkningen tycks klara sig bra
ändå. Riksgatan själv med sina 16 alnars bredd är ingen dålig
kommunikationsled mellan de svenska och norska granngårdarna,
som här och på många andra håll ligger med knuten på gränsen.
Släkt och vänner har man på båda sidor, så i det stycket har ingen
ändring inträtt från den första finninvandringens tid för 300 år sen.
Över Höljes åkte vi tillbaka till Klarabro, inkörsporten till Södra
Finnskoga, varifrån vi krumbuktade oss uppför ett par kilometer
serpentinväg med Lettälven djupt under oss till höger. Älven har
man sällskap med även i fortsättningen, fast nu på mera
jämbördigt plan, fram till Letafors, där några strandskoningar och andra
spår påminner om Värmlands nordligaste bruk, som efter nära
150 års tillverkning av spik, hästskor och andra nyttiga ting för
älvdalsfolket slog igen strax i början av 1870-talet. Ytterligare en
sex, sju kilometer skog med den flikiga sjön Letten till vänster och
Avensåsens 621 meter i silhuett mot kvällshimlen till höger och
vi var framme i Bograngen.
Dagens behållning blev inte bara den långa färden. Vi träffade
Sigurd Bograng och fann i honom en finnskogskälla av mycket
vetande och stor beredvillighet att släcka kunskapstörsten hos
fåkunniga turister i värmlandsfinska bygder. Nio månader av
året är Sigurd läroverksadjunkt i Falun och pluggar tyska och
franska med förhoppningsfulla elever. De tre sommarmånaderna
är han Sigurd i Bograngsberget, fädernegården högt upp på
svedjefallet ovanför Dypen, och odlar där sin stora hobby, den
värmländska finnkulturens utforskning. Han är känd och välkomnad i
varje stuga i socknen och i grannsocknen Nyskoga med. Han har
fickorna fulla med anteckningar — namn, adresser, data och upp-
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
