Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Jansson: I Tolvmilaskogen. Turisttitt på värmländska finnbygder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från de gamla finnsvedjorna ser man åsarna avteckna sig i led efter led
mot en horisont av himmel och skog.
vedupplag. Ibland utvecklades det öppna skjulet till ett förrum i
bastubyggnaden — det kunde ju vara trevligt att vara inne när
man klädde av sig, särskilt på vintern. För kläderna fick förstås
inte följa med in i bastuns fukt och blöta. Utom i ett fall: då bastun
användes som avlusningsanstalt. Ångan från vattnet på det heta
stenröset spred då död och förintelse över många liv. Bastun var
också torkria för korn och lin. Ugnen, som i icke alltför åldriga
typer placerades i ett hörn vid ingången — så är det i Charles
bastu — byggdes av kullersten över en rejäl bunt långved. Valvet
formades av passande stenar, så att det höll ihop. I
mellanrummen stoppades småsten, och så staplades mera sten ovanpå tills
det blev ett ordentligt kummel. Veden tändes på, hålet täpptes till
med sten, och röken sökte sig ut genom springorna, fyllde bastun
och gjorde det varmt och skönt där inne. När elden brunnit ner
och man vädrat ut hälldes vatten på den glödheta ugnen. Sedan var
det bara att krypa upp på laven och svettas i ångmolnen med
björkris som pådrivande medel.
Till badning lär en och annan finnbastu här uppe sporadiskt ha
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
