Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Östbye: Resa till hembygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Östbye
Nej, mina vägar gick som sagt åt andra betydligt mer närliggande
håll, där betesmarkerna i alla fall var bättre än i denna träets och
pengarnas provins. Förkrigstidens världsekonomiska stormar
upplevde man på de flesta håll i Sverige som en dyning. Men här slog
de in som förkvävande brottsjöar. Med kort varsel kastades folket
från relativt välstånd ner i djup nöd. Luktens landskap var inte så
mycket kåda, linnea och nattvaka som fastmer sågspån och sulfat.
Men när sågverk och fabriker slutade lukta pengar, dröjde det inte
länge, förrän fattigdomens unkna dofter steg ur stugor och kaserner.
Jag kom inte singlande från skyn vid min återkomst — flyget har
man ingen nytta av här. Nej, jag kom töffande längs det lilla
järn-vägsrudiment, som alltjämt vedeldat utgör trafikpulsådern i
kraftens och elektricitetens Ådal. Samma gamla stationer, som man
med sådan omsorg räknade, när man som skolpojke fraktade hem
sina underbetyg från Härnösand vid skolloven. Oringen i all sin
övergivenhet inne bland bergen, där järnvägen sprängdes fram en
gång i tiden av den enkla anledningen, att den mäktige
järnvägsbyggaren råkat bli ovän med herren till Rö sågverk. Hellre rätt
genom berget än att böja viljan! Och hända vad som helst, så aldrig
skulle Rö med dess rika bygd komma i åtnjutande av järnväg.
Folk var sådana på den tiden. Inte bara i Ångermanland. Och vid
Oringen placerade den nackstyve herrn en stins, som blev
ensammare än en fäbodjänta. Två tåg om dagen i vardera riktningen var
allt han såg av världen. Men för att inte bli alldeles ensam
skaffade han sig — inte en näverlur att tuta med i skogen utan en flöjt.
Och i stilla kvällar satt han och spelade på den utanför
stationshuset. En huggorm brukade krypa upp mellan tiljorna i perrongen
och hålla honom sällskap. En ångermanländsk ormtjusare och
levnadskonstnär. Inte indier utan skåning!
— Nå, vad tycker du om det här landskapet? frågar jag min
unga hustru som tidigare aldrig varit norr om Uppsala.
— Underbart! svarar hon. Och vackrast av allt tycker jag är de
blånande åsarna, som löper fram åt vilket håll man än tittar.
— Ja, dä faktiskt vackrare än när dorn gav Värmlänningarna
på Hippodromen, föll min dotter oss i samtalet på ett språk som
ofelbart gav henne hemortsrätt i trakten av Malmö.
Och därmed kom hon utan att själv veta det att ge en säker
karakteristik av Ångermanland: en jättestor scen med kulisser och
sättstycken och bakom allt en blånande rundhorisont. Detta fast
hon föga visste, att på denna scen spelats ödesbetonade dramer i
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
