Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Östbye: Resa till hembygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resa till hembygden
Eller som en väderbiten norsk sjökapten uttryckte saken, när vi
pratade om världen i allmänhet och hemmet isynnerhet: Gjeita
tri-ves best der hun er opvoxt!
Då var jag för ung för att riktigt begripa vad han menade. Nu
förstår jag honom bättre. Om ytterligare några år skall jag förstå
honom fullständigt.
Aderton år kom att rundas, innan jag såg Ångermanland igen.
Inte så, att jag kom hem från Staterna med guld i tänderna och
dollars i plånboken, landade på Dämstasjön i eget flygplan och
hälsade en imponerad omgivning med ett leende:
— How do you do?
Nej, långt därifrån och dit. Men även om geten trivs bäst hemma,
så kan gräset i backslänten kring stugan vara så pass kortsnaggat,
att man måste söka sig andra betesmarker. Många av mina
kamrater stack till Amerika. Det var både festligt och vemodigt, när de
for. Skräddar Berg hade lagt ut sömmarna i
konfirmationskostymen, och i knapphålet hade de en törnros från häcken kring gården.
De försökte så unga de var att hålla masken. Men detta lyckades
däremot inte för föräldrarna, som stod på Torsdagsbryggan och
vinkade farväl. Mamman torkade tårarna med kyrknäsduken, som
hon bara tog fram vid särskilt högtidliga tillfällen. Och pappan
använde baksidan av sin plankbärarnäve och strök sig under näsan.
Det var liksom så underligt att resa på den tiden. Amerika låg så
oändligt långt borta. Och dessa förvuxna tonåringar, som nu gick
en oviss framtid i möte, hade väl knappast kommit på tåget i
Präst-mon, förrän de klämde in rosen i passet och lät den torka. För att
ta fram den och titta på den, när det kändes för jäkligt. . .
Andra förknippar Göteborg med Amerika. För mig blev
Amerika Torsdagsbryggan. Där lade aldrig båtarna till annat än när
någon skulle emigrera. Jo, de kom också när torsdan inföll med
nymåne. Med mammor från hela Ådalen, som skulle jord-dra
ungarna i den undergörande gropen hos mor Sahlberg på Loön. Det
skulle vara så bra mot engelska sjukan. Skrock och övertro har
alltid varit djupt rotade i min hembygd.
— Är ungarna ordentligt klädda, så dom inte förkyler sej, så
inte kan det där vara till nån skada! sa provinsialläkare Norgren i
Nyland, när förtvivlade mammor frågade honom om hans åsikt
om denna magiska kur. Men honom lyssnade man inte på. Han
begrep inte sånt där han.
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
