Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Östbye: Resa till hembygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Östbye
jämförelse med vilka Eriks och Annas tårdränkta saga blir så liten,
så oväsentlig. Lundekravallerna, hungerdemonstrationerna och
sist det stora blodsdramat på den plats från vilken Sandöbron nu
spänner sitt mäktiga valv över den mångbesjungna älven.
Visst är det vemodigt att komma tillbaka till den bygd, som man
känt och älskat. Men det är ljuvligt på samma gång. Och med
barnslig upptäckarglädje strövar jag med min dotter vid handen
längs stigar, som jag vandrade, när jag inte var större än hon.
Själv har jag växt, men det känns samtidigt som om bygden
krympt. Avstånd som då föreföll mig oöverkomliga blir nu
näst-gårdsväg. Det grå skolhuset ligger alldeles inpå knuten till mitt
forna hem. Och ändå tycktes mig vägen mellan dem så lång.
Forsen nedanför fönstret, som under vårarnas vaknätter röt som en
tiger, verkar nu närmast som en kattunge, som ligger på finsängen
och spinner. Och inte kan jag begripa hur den tama lilla rännil,
som stryker förbi, år 1919 kunde svälla till en jätteflod, som i
obändig kraft rev med sig broar och hus i en larmande röra. Under det
att vi människokryp bar sten i anletets svett och fåvitskt nit för
att söka hejda dess anlopp.
Styrnäs kyrka borta i älvkröken. Den låg så fjärran. Socknen
var så oändligt stor! Nu går bussen dit på några minuter — en väg
som förut tog halvtimmen med häst och som man aldrig kunde
tänka sig att gå. Det ringer till helgmål nu som förr. Och när jag
tittar över mot Torsåkers skansar, föreställer jag mig med samma
livlighet som när jag var barn, hur här var när Engelbrekt drev sitt
frihetskrig och när en av den svenska historiens märkligaste
krigslister kom Styresholms stolta fäste att falla. En kvinna lurade hela
fästningsbesättningen in i en bastu, som hon sedan stängde och
tände på. Men vad skulle man göra i en tid, då det varken fanns
V-vapen eller atombomber?
Häxberget är inte fullt så mörkt och hotande nu som då. Bredvid
mig på backen står den originelle filosofen Alexander Eriksson.
Han är åtti år nu, men jag tycker han varit sig lik genom alla tider.
När jag var pojke hade han socknens enda åkeri och traktens
snabbaste hästar. Nu kör hans båda pojkar bil. Tiderna har förändrats.
Men inte Alexander Eriksson. Han ser varåt jag tittar, och möjligen
är han också en aning tankeläsare:
— Tro mej, säjer han, att när våra efterkommande läser om
1948 års trafikregleringsföreskrifter, så kommer dom att göra det
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
