Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Östbye: Resa till hembygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resa till hembygden
med samma förundran och skräck som vi själva läste om
häxprocesserna där uppe på berget!
Han kan sin historia den gode Alexander, och han har förmågan
att ta till när det behövs.
Under björkarna på kyrkogården träffar jag min lekkamrat från
de tidigaste barnaåren. Vi hängde ihop jämt. Lekte häst ocli slogs.
Så vi grät och blödde. Man hade inga andra nöjen på den tiden.
— Det har gått några år sen sist. . .
— Ja, jag jobbar i Väja jag nu . . .
— Och hur trivs du med att bo i kasern då?
— Kasern? Nej, det är inga som bor i kasern numera. Jag har en
liten kåk och det har dom flesta. Och så har jag en liten
sommarstuga också! Du kan komma och hälsa på mej, när du har dina
vägar förbi.
Min vän är Ångermanlands nya arbetartyp. En son till den
generation, som inte bara orkade rulla timmer och bära plank utan bar
en helt ny industri på sina axlar. De tjänade så pass att det räckte
till maten men dåligt till kläder. Nu är den ambitiöse
ångerman-ländske industriarbetaren en man med egnahem och sportstuga.
Han skickar sina barn i läroverk eller realskola. Och ändå var det
bara för tjugufem år sen, som man vid uppropet i skolan fick höra:
— Jag ska begäre lov för n’Gustaf för han har inge böxer!
Eller:
— a’Stina kan int komma i dag för mamma ska ha skorna!
Vi fnissade, vi som hade både skor och böxer. Man säger att
barn är grymma. Men jag tror snarare att det är så, att man inte
begrep bättre.
Nu möter jag dagens eller rättare sagt kvällens Gustaf och Stina,
när de på blanka cyklar fräser iväg till dansen i Konvaljeparken.
Han har kalifornisk utanpåskjorta, och den nya looken sveper
kring hennes brunbrända vådor. »I dragspelets tid dö gamla
melo-dejor», klagade Pelle Molin. Men vad skulle han nu ha sagt, om
han mött Sago-Gunnel vaggande fram till tonerna från »Ulanders
swinging boys» eller »Kebbe Sjödins bebop-band», nynnande
Civi-lization? Antagligen bara:
— Vilka vackra vita tänder!
Ty oss emellan sagt, så ville Pelle Molin aldrig anförtro sina läsare
att Sago-Gunnel med all sannolikhet endera var tandlös eller också
hade ytterst bristfälliga tuggverktyg. Det var långt till Sollefteå, in-
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
