Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Östbye: Resa till hembygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Östbye
hejda er bil mitt på Sandöbron och från dess 42 meter höga spann
visat er älven. Jag skulle kunnat föra er längs Nordingrås
väg-branter och skänka er syner inför vars hisnande prakt ni skulle
blivit andlösa. Och jag skulle kunnat låta er lyssna till forsarnas
öronbedövande orkester. Men det får andra göra — andra som
mer än villigt står till tjänst. I stället har jag försökt att lära er se
Ångermanland nerifrån och inifrån. Det är dessa syner, som var
jag än befinner mig, kommer att minna mig om var jag hör hemma.
Det är inte de stora svepande perspektiven, utan det är de små
detaljerna som tillsammans blir hem och fosterland. Och jag har
mången gång tänkt på, hur oändligt mycket fattigare än jag mina
egna två döttrar måste vara, då deras barndom varit ett ständigt
flyttande ur våning i våning från stad till stad. Måhända skall det
lyckas mig att få dem att leva sig in i min barndomsbygd, men jag
tror aldrig att det går fullt och helt trots ansträngningarna.
Den mogne mannens möte med hembygden formar sig till en
film, där synintrycket av nytagna bilder ackompanjeras av
minnenas melodier. Jag har sett alltsammans en gång förr men med
andra ögon. Jag har hört allting förr men med andra öron.
Ljusrampens glittrande pärlband vid Sandslån lyser ännu lika
lockande och sällsamt som när jag var liten. Timmerstockarna
marscherar ännu lika gula bland den uppgrundade älvens vita
blommor. Åsarna löper lika blåa. Skogen står lika mörk . . .
— Men fann du då ingenting nytt i din barndoms bilderbok?
Jo! En augustimorgon vid fyratiden satt jag på stugubron och
såg dagen tändas. Och allt eftersom solen steg tändes också en rönn
framför mig på tomten till dess den med sina hundratals röda
klasar lyste som en låga. Rönnen hade stått där hela tiden. Stått
där när jag var barn. Stått där alla åren jag varit borta. Men först
nu såg jag den. Såg den med en blick så det riktigt värkte i bröstet.
Och då kände jag fullt och fast att:
Gjeita trives best der hun er opvokst.
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
