Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vandring på Väderön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vandring på Väderön
så att de måst ta stöd med grenarna mot marken: de är bara sex,
åtta meter höga, men kronorna sträcker sig kanske tjugo meter åt
läsidan. Och där skogsbrynet skjuter ut i en udde, är det så
tillblåst i lovart, att lövet står som en solid vägg.
Men ändå är detta landskap vackert, med en fri och sträng
skönhet. Arkadien var ju en herdetrakt; och Väderöns betesmarker är
ett nordiskt Arkadia, en idyll, där vinden svept bort all sötaktighet
och tuktat naturen till stram klassisk stil. Beteslandskapet äger en
rytm och harmoni, som i Sydsverige varken skogslandet eller
åkerbruksbygden har motstycke till. Man möter det numera sällan eller
aldrig. Och därför känner man ännu djupare den stormhärdade
ro, den lugna befrielse som Väderön kan utstråla.
Här blir till och med korna vackra, där de skymtar bland Nörre
skogs slånsnår och dungar av låga, knotiga ekar och lindar. Att
kalla dem kor är för övrigt orättvist: de har ännu inte försjunkit i
medelålderns feta slöhet, de är alltjämt kvigor som hållit sig smärta
och spänstiga tack vare ett sunt friluftsliv. Och då en flock
unghästar kommer galopperande över grässlätten, väcker hovarnas
dova trumvirvlar en vision av det vilda Tessalien där
kentau-rerna strövade omkring.
Vi svänger av åt nordväst, över slätterna i riktning mot fyren:
stränderna nere vid Sandhamn kan få vänta till framåt kvällen,
då garnityret av solbadare hunnit glesna. Inte heller inåt ön är
man dock lika ensam nu som tidigare på sommaren, ty vid det här
laget har björnbären börjat mogna, och härskaror av bärplockare
med hinkar och korgar far dagligen över från Torekov. Näst efter
Kullen är Väderön kanske den plats i Sverige, där de flesta
björnbärsarterna stämt möte. De sällsyntaste, som Rubus scanicus och
insularis, finns nog inne i alkärren. Men den art, Rubus plicatus,
som åtminstone här är allra vanligast och särskilt i randen till
Nörre skog växer i väldiga, ogenomträngliga djungler, saknar inte
heller intresse: ty en vänlig försyn har utrustat den med de
läckraste bären av alla. Har man inte stått i något av skogsbrynen på
Väderön vid en plicatus-buske, som är nedtyngd av blåsvarta,
sol-stekta bär, vet man inte hur björnhallon kan smaka.
I augusti tar det därför mycket lång tid att komma tvärs över ön.
Men så småningom är man ändå framme vid den sida som Väderön
vänder mot havet. Här behärskas landskapet helt av den eviga
blåsten. Sydvästen har skurit av skogen som en gigantisk rakkniv:
på håll ser skogskanten ut som en jämn, långsluttande backe,
17. STF 49.
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
