Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Selling: Stormaktens huvudstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stormaktens huvudstad
villa på Norrmalm genom branden och regleringen. Därför
inkorporerades och stadsplanerades 1640 »den del av
Ladugårdsgärdet, som till stadens mulbete ödelagd är». På den tiden skildes
Norrmalm och det blivande Östermalm åt av en bäck, Rännilen
kallad, som förband Brunnsviken och Nybroviken. I denna trakt
växte det nya Ladugårdslandet upp, med Ladugårdslandstorget
som centralplats. Förbindelse med Norrmalm fick man dels via
Riddaregatan — med den s. k. Gamla bron över Rännilen — dels
via torget och Nybrogatan genom den långa bro, som gick över till
Blasieholmen — Nybron.
Under Klas Flemings sista verksamhetsår började även
regleringsarbetet på Södermalm. Samtidigt donerades östra delen av det
gamla Munklägret — för oss känt som Kungsholmen — till staden
för dess ytterligare utvidgning, »eftersom själva Staden och dess
förstäder nu för trånga falla och inte tillräcka åt så många, som
lust hava därpå bygga och bo». Både på Söder och på
Kungsholmen var terrängen motspänstig. De många bergshöjderna vållade
besvär. I allmänhet fick knallarna som kala kalotter sticka upp
över kvarteren, och gatorna slutade blygsamt, när stigningen blev
för brant. Mitt på Söder låg en sjö, Fatburen, ungefär på Södra
stationens plats. Sjöns utlöpare österut måste sänkas och
nödtorftigt torrläggas, innan Götgatan, huvudleden söderut, kunde dras
fram. Trots alla svårigheter var regleringen i stort sett genomförd
1652.
En forskare, Hans Hansson, som behandlat den stora
Norrmalmsregleringen, har påpekat vilket överväldigande intryck Stockholm
måste ha gjort på den tidens resenärer, från vilket land de än
kom. »Bebyggelse, gator, broar, hamnar, allt var så skinande nytt,
friskt och rent, att förfall, avskräde, stank och orenlighet, som
annars osvikligt hörde samman med varenda stad, ännu inte fått
rotfäste.»
Det som mest synes ha fallit utländska besökare i ögonen
alltifrån 1600-talets mitt, var de många palats och gårdsanläggningar,
som växte upp under högadelns korta regeringstid. Ännu vid
mitten av 1630-talet, då fransmannen Charles Ogier gästade
Stockholm, frapperades han av hur enkelt de krigare och statsmän
bodde, som länkade Sveriges och Europas öden. Han talar om
hus, »som ej är bättre än de stugor enklare köpmän och
hantverkare uppföra åt sig i Paris’ omgivningar». Ute på Jakobsdal
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
