Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl-Gustaf Hildebrand: Falukoppar och stormaktstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl-Gustaf Hildebrand
till en del utländskt kläde, av enklare kvaliteter, och hemvävda
tyger från Hälsingland. Hade man gott om det, kunde man också
få sticksilke, skruvsnören eller galoner. Ingenting gavs till övermått
men här var i alla fall fönstret mot världen.
f Kopparbergslagen, som i andra bergslagstrakter, bodde fler
människor än den närmaste omgivningen kunde föda. Här förenades
många trådar i det nät av handelsförbindelser, som löpte genom
Sverige och gjorde dess olika delar mindre isolerade, mera
beroende av varandra, än vad man ofta tror.
Så snart vintern gav slädföre, kom rumbönderna — bönderna
från rymlig slättbygd i Mälarlandskapen — och sålde sin
spannmål, för egen räkning eller för mäktiga jordägares. De fullföljde
en gammal, med 1600-talets uppsving allt viktigare tradition. Dess
omfattning kom till synes på ett rätt märkvärdigt sätt, några år
omkring 1630, då det var ovanligt krångligt med kopparaffärerna.
Mot betalning i råkoppar fick då olika grupper av
kopparbergsmän arrende på böndernas skatt i ett mycket vidsträckt område. I
Åsunda och Trögd neråt Mälaren, liksom i häraderna kring
Uppsala låg de åren god åkerjord — bland den bästa i riket — som var
skattskyldig till Berget.
Under vanliga tider gick en mera normal handel åt samma håll,
och den lockade helt naturligt dem som fick stora inkomster i
spannmål. Uppsala universitet, som genom Gustav Adolfs
donationer blivit en stor godsägare, hade i Falun en av sina klassiska
kunder. Riksråd och ärkebiskopar följde dess exempel; en del ville
inte bara sälja till köpmän på orten utan också konkurrera med dem
och hålla egna spannmålsbodar däruppe. Det hade Axel
Oxenstierna gjort i seklets början, innan det fanns krångliga
stadsprivilegier att räkna med; längre fram avslog man en begäran från
»Johan Oxenstierna fältmarskalken» att på det viset få ta del i
kopparbergshandeln.
Om en del av den svenska bondebygden hade spannmål över, så
var en annan del spannmålsfattig och fick i stället lägga an på
ani-malisk produktion. Från hälsingeböndernas fäbodar kom en del
smör och ost till kopparbergsmännen och drygade ut den
norrländska fisken. Och en särskilt stor roll spelade småländska och
västgötska oxar. De försåg orten med kött, och av hudarna blev det
småningom skor eller gruvlinor.
Vid riksdagen 1668 hände det att herredagsmannen från Eksjö
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
