Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl-Gustaf Hildebrand: Falukoppar och stormaktstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Falukoppar och stormaktstid
fick ledighet från sitt värv: hans ombud vid Kopparberget hade
dött, och han måste själv kräva ut pengar för oxarna. En den
svenska oxhandelns medelpunkt som Olofsmässan i Köping (den
29 juli) hade stor vikt för bergsmansekonomien. Men
handelsvägen kunde, naturligt nog, också söka sig marknadsbuller och
ox-tull förbi. Det finns några brev från en hovrättsassessor i
Jönköping som drev mycket nitiska oxaffärer. Vid olofsmässtid 1641
följde han själv med oxdriften men ledde den inte till Köping utan
till en hemlig mötesplats, där köpare från Kopparberget skulle ta
emot den. Köparna kom för sent, och medan de mindre storslagna
försäljarna hoppfullt sökte sig till marknaden, fick den arme
assessorn vänta i skogskanten, omgiven av oxdrivare och, noga räknat,
tvåhundratretton oxar.
Till Kopparberget strömmade varor och folk, från Kopparberget
sökte sig en av våra stora exportvaror ut i marknaden. Handel,
transporter och fortsatt förädling kom därvid att få mångfaldig vikt
för orter och människor.
Södra Dalarnas småstäder har, var och en på sitt sätt, berörts av
kopparens väg. När det lantliga Hedemora vart år i slutet av
januari vaknade upp till pålsmässomarknad, var det inte bara
järnhandel och bondehandel det gällde. Stockholmsköpmän med tyska och
holländska namn hade letat sig upp. I deras kvarter drack man
spanskt vin, och det ackorderades om de berömda kopparsedlarna,
anvisningarna på bergsmanskoppar. Priset från pålsmässan hade
stor betydelse, och för faluborna fanns ingen större förödmjukelse
än den att kopparaffärernas huvudstad en gång om året blev
Hedemora. Man intrigerade för att få pålsmässan eller helst hela staden
förbjuden. Men staden låg bra till, och ingen makt kunde rubba den.
Däremot var tiden kort för de drömmar, som ett ögonblick
lovade storhet åt Säter. På 1620-talet började man utgå ifrån att
kopparen inte fick släppas ur landet sådan den kom från
bergsmanshyttorna; den skulle först bli ytterligare behandlad vid en central
anläggning, ett gårmakeri. En kort tid låg gårmakeriet i Säter, och
ortens framgångar eller bekymmer hade en sorts riksbetydelse.
Storheten tog inte slut, när vårfloden 1625 skar sig in under
dammarna och till stor del ruinerade vad som byggts upp; det förstörda
kunde upprättas igen. Men starka intressen lyckades snart
genomdriva, att gårmakeriet flyttades till annan ort, och Säter blev åter
arkadiskt och obemärkt.
9. STF 50.
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
