Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åke Setterwall: Herresätenas århundrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Setterwall
De la Gardies smak och resurser rådde på dess fulländade
ålderdomlighet. Att han själv från början accepterat detta faktum
framgår bland annat därav att Jean De la Vallée, som annars var hans
högt betrodde arkitekt, aldrig blev anlitad för detta bygge.
Men Läckö var det De la Gardieska grevskapets hjärta. När han
inrättade sig där, tog den feodala synpunkten överhand över
världsmannens krav på modernitet. De smala huskropparna tillät ingen
avancerad planlösning och paradgemaken låg uppradade i
tungrodd enformighet. Men utrymme fanns mer än nog både för
dekorationsmålarnas breda penslar och för en hovhållning, som var
större än någon enskild mans i vårt land. Få byggnader av
likvärdig storlek i 1600-talets Sverige kontrasterar så bjärt mot
varandra som Drottningholm och Läckö. Men ett väsentligt drag har
de gemensamt: liksom Hedvig Eleonora bebodde en av
»fyrkanterna», inredde De la Gardie efter urgammal sed sin privata våning
i det största tornet.
Drottningholms slott blev upptakten till en byggnadsperiod utan
make i Sveriges historia. Under Tessins och De la Vallées ledning,
var för sig eller i mer eller mindre konkurrensfri samverkan, växte
den mäktiga högadelns herresäten fram som svampar ur jorden:
Kristoffer Gyllenstiernas Eriksberg, Johan Gabriel Stenbocks Sjöö,
Nils Bielkes Salsta, Gustav Soops Mälsåker för att endast nämna
några av de förnämsta. Man skulle kunna kalla denna rika
byggnadsepok under 1660- och 70-talen för den nationella stilens
genombrott. Ty även om de grundläggande principerna hämtats från
kontinenten, visste arkitekterna, och inte minst Tessin d. ä., att
foga sina idéer till svensk tradition och svenska levnadsvanor. Och
samtidigt spelades dessa arkitekter en ekonomisk situation i
händerna, som gav dem tillfälle att utan större gensträvighet från
byggherrarnas sida fullfölja sina konstnärliga intentioner.
Förlänings-godsens antal hade ökat i stigande tempo sedan Gustav II Adolfs
tid för att nå sin kulmen under Kristinas gunstlingspräglade
regeringsår. Den så kallade säterifriheten med anor från Erik XIV:s
kröning gav adeln viss lagstadgad frihet från skatt vid ståndsmässig
bebyggelse. Det är knappast förvånande att den privilegierade
klassen grep tillfället i akt, när förläningar och skattefrihet tillsammans
med krav på ståndsmässig bebyggelse jämnade vägen för den
eftersträvade yppigheten i livsföring. »Efter jag för min plaisir mera
än gårdens nytta på byggningar någon bekostnad gjort haver . . .»,
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
