Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Ur lapparnas 1600-talskrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur lapparnas 1600-talskrönika
ett katekesförhör i Arvidsjaur det beskedet, att åtta av de där
närvarande hade ABC-boken, »i hvilken de ock kunde läsa». En rad
präster och missionärer — Niurenius, Rheen, Graan, Tornæus,
Tuderus, Noræus m. fi. — var nitiskt i farten. Och en pastor i
Luleå, Andreas Canuti (Knut), som av ärkebiskopen fått i uppdrag att
göra årliga visitationsresor, kunde vid ett tillfälle rapportera, hur
han »uti den eländiga öknen rest med renar öfver hundra mil». Det
kunde synas som om lappmarkerna var väl genomkammade och
själarna vunna för Kristi lära. Men det nämnda tinget visade nu
annat. Och man började förstå, att lapparnas väg till kyrkan var
längre än man trodde. De hade närmare till offerplatserna ute i
markerna, där de levde och hade sin utkomst. Dit, till de gamla
gudarna, kunde man gå igen, sedan man tvättat bort det kristna
dopet med tuggad albark, som i sin blodliknande färg var starkare
än vattnet.
Nu skulle det emellertid bli annat av. Kungl. Maj :t befallde 1685,
att lagmansting skulle hållas i samtliga lappmarker för rannsakning
om det avgudiska väsendet. Så skedde också, och under de
närmaste åren blev det räfst- och rättarting. Lapparna ålades
strängeligen att med det gamla kultredskapet trumman infinna sig vid ting
och kyrkovisitationer, där trummorna brändes. Den som
tredska-des och gömde undan sin trumma eller gjorde sig en ny i stället för
den gamla straffades enligt tidens principer med »spöslitande på
tingstuväggen», gatulopp och dylikt. Då varje ordentlig familjefar
hade sin trumma, blev autodaféerna många, och lågorna slickade
begärligt de vackert snidade trästommarna och de med alla
gudabilderna bemålade trumskinnen. Ute i markerna, så långt man
kom åt, skändades också de gamla helgedomarna, revs offerlavar
och störtades seitar och träbeläten omkull. En god Gud skulle
komma i de gamles ställe.
Protokollen har räddat många episoder, som förvisso har annan
poäng nu än då. Sålunda försvarade sig vid ett förhör en
trum-ägare med att hans trumma var hans kompass — av samma nytta
som den underliga runda tingest de fina herrarna hade. Vid
lagmanstinget i Lycksele 1687 tillfrågades lapparna, »om de
godvil-ligen och otvungne ville sanningen bekänna». I protokollet läses
(med någon modernisering av språket):
»Då uppstod ifrån rätten en gammal, beskedlig man, tolfmannen Olof
Månsson ifrån Graanbyn, berättandes att han jämte många andra lappar
efter deras förfäders urminnes bruk och gammal funt allt härtills brukat
16. STF 50.
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
