Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: »Nu spela skällorna...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Bengtsson
liten god fästning med kanoner och allt. Vi hade planerat en
roddtur runt öarna, men regnet förtog oss lusten. I stället lagade vi
middag under en tät gran och satt sedan och resonerade om
gränsbygden och vad som hänt här, om straffexpeditionen till Orkened,
som måste ha passerat norr om sjön, innan skvadronerna spred sig
för att bränna varje hus i socknen och »ihiälslå alt manköön
imellan 15 och 60 åhr». Nils Skytte redovisar ordentligt i sin dagbok de
14 gårdar och »2 möllor och 1 huus», som han brände den 22 och
23 augusti 1678, men folket hade flytt i skogen och endast »en
gammal bonde» fick sätta livet till.
Här i snapphanebygdens hjärta levde långt efter kriget de forna
»friskyttarna» fredlösa i skogarna. Uggle-Per (en av de beryktade
Uggle-herarna) sades vara den siste; han lyckades dölja sig i
flera år. Men i början av 1930-talet återupplivade ett par då
mycket omskrivna stortjuvar det snapphaneliv, som förts av
Uggle-herar och andra. Tjuvarna hade vid Filkesjön en grotta, inredd
med divaner, mattor, belysning, radio och hembränningsapparat;
där bodde de länge och väl och stället låg inte långt från den plats
där vi nu satt. En effektfull demonstration av snapphanebygdens
möjligheter!
Vi ansåg oss nu ha insupit tillräckligt mycket regnblandad
snapphaneluft och vände cyklarna söderut, med Kristianstad som
mål. Vägen över Mjönäs ner mot Arkelstorp var vacker att cykla
och regnet betraktade vi nu som ett normalt inslag i resan. Vid
Arkelstorp lämnade vi den kuperade skogsbygden bakom oss och
nu hade vi Kristianstadsslätten rakt fram, späckad av minnen från
1600-talet. Det var bara att välja. Men det var inte lätt; det var som
att sitta framför ett stort fat med bakelser av olika sort, alla lika
goda. Nå, Kristianstad var självskrivet och vi trampade på, men
vid Råbelövssjöns sydspets bromsade vi in. Jag ville titta på
Råbe-löv och Sven på Balsbergsgrottan, »märklig karstbildning», läste
han i STF:s handbok. Jag hade inte en aning om vad karst var
för något, så vi enades om en liten bandarlogutflykt.
När vi hade beundrat Råbelövs exteriör, där årtalet 1637 vittnar
om tiden för uppförandet, gav vi oss norrut för att uppsöka grottan
och se hur »karst» såg ut. Här väntade oss en erfarenhet, mycket
pinsam, särskilt för mig, som denna gången inte kunde hitta någon
orsak att skylla det hela på Sven. Vi gick vilse. Att ta sig från
skogsbrynet till grottan är en affär på omkring en kvart, men vi traskade
i fel riktning och upptäckte om en stund att vi befann oss inne i en
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
