Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengt Bengtsson: »Nu spela skällorna...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»iVii spela skällorna .. .»
(mycket vacker) bokskog utan en aning om vart vi skulle ta vägen.
Vi knallade på i den riktning vi trodde Råbelövssjön låg, men
efter en timmes vandring (då vi borde vara långt förbi sjön) sade
Sven: »Känner Far igen den där trasiga gärdsgården?» — Ack,
inte ens den gamla, mångbesjungna cirkelgången besparades oss!
Ingen sol att rätta sig efter, mossan på stenarna (som Sven påstod
skulle växa åt norr) fanns i alla väderstreck och vår enda
möjlighet var att försöka gå nedåt, alltså försöka komma ifrån berget.
Det lyckades, men så hade också hela eftermiddagen gått. Vi fick
vandra en halv mil runt bergets fot för att nå cyklarna. En
behållning hade vi av äventyret: vi insåg att dessa bokskogar, som på
1600-talet sträckte sig betydligt längre söderöver, måste ha varit
mycket effektiva operationsområden för dem, som var hemma i
partisankrigets taktik.
Vi hittade sedan grottan som verkligen var en sevärdhet, för
övrigt besökt av Linné, som omtalar den som en »fläskagrav» för
befolkningen under krigen.
Vi hade inte lust att slå upp vårt sura tält i skogsblötan utan begav
oss in till Kristianstad, där vi övernattade »civilt». När vi tidigt
nästa morgon skulle ut och se på stån, var vädret fortfarande
regnigt och olämpligt för fotografering. Vad var att göra? Vi hade
talat om Köpenhamn. Sven var ivrig, han ville komma utomlands
för första gången, och jag ville, att vi skulle få se det ekonomiska
och politiska centrum för all den verksamhet på gott och ont som
på så många sätt förändrat Blekinges, Skånes och Hallands
fysionomi. Vi läste en tidtabell till morgonkaffet, iförde oss våra
snyggaste kläder och tog tåget till Lund f. v. b. till Köpenhamn. Vi
kände oss lite skamsna över att ha övergivit det hurtfriska
cykeltrampandet, men tröstade oss med att cyklingen givetvis inte får
bli självändamål.
I Lund klarnade vädret och vi kunde vandra kors och tvärs
genom staden och njuta av dess sevärdheter, gamla och kända för
mig, men nya för Sven. »Här bodde Karl XII och här snett emot
bodde jag.» Det blev kanske en något vårdslös blandning av
historiska och personliga minnen, men Sven var (som sig bör) lika
intresserad av de ställen, där hans far bott, som av det tegelhus vid
Södergatan, som året 1716—18 var kung Karls residens.
Vi gick omkring i den akademiska delen av staden med
Lundagård som centrum. Universitetet var stängt för reparationer och vi
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
