Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Collinder: Försök i fjällkanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Collinder
den vi kommit från. När vi somnade på turiststationen trötta av
vandringen hörde vi spisen småputtra, bäcken sjöng utanför,
enstaka stjärnor syntes genom molntäcket. Capella, den lilla geten,
stod gul i norr över Kebnetjåkko som ett löfte om en klarare
morgondag.
Det blev solsken; alla toppar är synliga, dalen ligger öppen med
vatten, som slingrar och blänker. Efter frukost syns fjällskåran i
väster fyllas hastigt av en blygrå materia, den kommer hitåt; det är
snöblandat regn och en stark vind. Sen klarnade det igen. Det
valtid att gå ut och ta den soliga världen i besittning. Solen lyste och
bäcken bubblade, och det fläktade en svag vind. Det såg ut att
kunna bli en kall och stjärnklar natt.
I solnedgången sveper lätta regnslöjor in från väster genom
fjällportarna kring den vulkanliknande Tuolpagorni med sin krona av
snö i kratern. Solen sänder just ett horisontalt strålkastarljus genom
vattenridåerna och sätter en skimrande guldfläck på Singitjåkkos
fuktiga klippbrant. Det mulnar över hela himlen, och vi går till kojs
med en ljuvlig träningsvärk här och där.
På morgonen stod himlen ostadigare över fjällen. Vi hade tänkt
gå och tala med samefolk, men inget lappviste var inom räckhåll på
de genomblöta vägarna; höstregnen hade börjat, och vi måste
ändra våra planer. Vi tog vår sista dusch i morgonvattnet från
Kebnetjåkko och farväl av fröken Göranssons hembakta bullar och
kostliga spis i övrigt, den vackra storstugan med de prunkande
markerna utanför, sovrummet där vi undfått så drömlös sömn, och av
Kebnetjåkko, Tuolpagorni och Singitjåkko, som reste sig runt dalen.
Vi vände mot öster, och regnet trummade på ryggsäckarna, när vi
gick den långa sluttningen nedför mot Tarfalajokk.
Det var halt och slipprigt, molnen hängde lågt. Änderna åkte
kana i forsen under bron, som pioniärerna nu lämnat folktom men
väl reparerad. Regnet avtog; vi plumsade i bäckvattnet under den
höga fjällbranten och högfjällen försvann bakom oss. Ett
hundskall hördes högt uppe från fjällkanten, efter någon halvtimme
passerade vi två lappmän vilande på en kulle, bekvämt hänlutade
i kråkriset; de frågade om vi sett en renhjord och gav sig i väg efter
skallet, som vi hört. Renarna var väl på väg från fjällbetena nu och
ner mot dalarna, med grönska och fuktiga svampmarker. Nu blev
det torrare efter hand, snart var vi framme vid Ladtjojaure båtplats
där vattnet vid stranden låg smaragdgrönt, med fjället bakom
guldgult av björkarna. Vattenytan bort emot väster var ljusblå som
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
