Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Collinder: Försök i fjällkanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Collinder
atomernas elektronhöljen, som professor Edlén nyligen gjort efter
i sitt laboratorium i Lund. — Fullmånen gick upp över en avlägsen
ås och färgade ett moln som marmor från Pentelikon, Vintergatan
försvann i glansen av norrskenslågorna. Ödemarken tog slut, och
Malmberget visade sin vintergata av ljus över dalen till höger. Vi
var framme i Gällivare vid midnatt och gjorde skafTerirengöring
hos lasarettsläkaren . . . Sömnen bröts först av ljudet av
kaffekoppar följande morgon, och med ett par Kumlapjäxor,
nyförvärvade hos Sko-Göran, gick vi på tåget till Abisko.
Det var en kort färd. Fjällen vid Torneträsk blånade över sjön
med mera snö än vid Kebnekaise, men guldlövet lyste varmare än
solsken runt turiststationen; ån bullrade och bortom den välvde
sig Njulja löftesrikt.
Solen sken efter frukosten. Det glittrade i det vita och svartgröna
vattnet nere i Abiskojokks kanjon, molnskuggorna gled över de
rundade fjällen, över det guldfärgade låglandet och de vita
topparna. Närmare oss låg vattnet som djup safir; det blåa bandet mot
Atlanten i sin vida dal, mjukare, mer tillgängligt än jättelekstugan
vid Kebnekaise.
Vi hade beslutat att ta det lugnt, vi gick som slumpen förde oss.
Det är vacker väg till högfjällslägret, en anständig utsikt åt
Abisko-jokksdalen. LTppe i snön gled renar, rytmiskt och mjukt, förbi oss
som skuggor, en grå vågrörelse, som strömmade tyst uppåt fjället.
På nedvägen längs bäckdalen mötte vi en trevlig, rödlätt dam i
dräkt för promenad bland Djurgårdens ekar; och hon undrade om
det var fara för vargar. Vi sade att det kanske var mer fara för
björn, men farligast var att gå i sådana lågskor med gummiklackar.
Om man vrickade foten ordentligt fick man kanske vänta och
begrunda sina synder, sina skodon och sin oförsiktighet tills någon
kom förbi och fann en människa, ensammare och visare under
himlen och fjällbjörkarnas guldtak.
På kvällen märkte man hur Abisko är ett centrum för
internationella förbindelser. En ung kaliforniska hade kommit dit med
sin mor för att få veta något om lapsk musik och hon mötte de
bästa auktoriteter där. I ett lag av konstnärer träffade vi en engelsk
målarfamilj och gjorde en bekantskap som sedan berett oss stor
tillfredsställelse.
Följande dag var topparna dolda av moln, det blåste; vi gick
uppåt Lapporten, som blånade lockande i söder. Återvägen tog
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
