Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Collinder: Försök i fjällkanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försök i fjällkanten
vi i den väglösa björkheden, utefter de små åsarna mellan fjällen
och sjön, och från en kulle med karmosinröd björk satte vi kurs
mot Njuljas rygg över den mjuka mark, som böljar med åsar,
bäckar och småsjöar genom fjällbjörksterrängen.
När vi stannade på en guldröd kulle utbrast min annars nyktra
följeslagare: Se på Njulja! Fjället har prytt sig! Ett kjortelbräm i
guldbrunt, ett midjestycke av mörkgrönt och olivgrönt med röda
fläckar och silverstrimmor, och ett bröststycke av matt gråbrunt. —
Det var sant, och där ovanför såg man ett halskrås av gråvita moln,
och på huvudet ett vitt spetsfdigran.
Det var lätt att följa den gångbara marken. Mest fjällbjörk på
åsarna, som ibland höjde sig till kullar, där man urskilde dalföret
framför. Såg man tallkronor sticka upp ur guldtäcket, var där
mindre våt mark att gå mellan myrarna, tills man kom upp igen
på kråkris, lingon, blåbär och ripris, rött som cinnober och
julgranslack. Man gick på torr gungande mark mellan de glesa
stammarna, som under valv i guld och blått, som i en ljus romansk
kyrka med en matta i höstlövsmönster. Ibland mellan björkarna
till höger skymtade de blå fjällen bortom sjön, med molnskuggor,
som drev över deras sidor, ibland till vänster gråare fjäll med
vit-pudrade toppar. Njuljas knubbiga skönhet kom småningom
närmare, vi urskilde kjortelbrämets björkar och barrskog,
midjestyckets vidder av lavar och mossa, insprängt med rött av dvärgbjörk
och ripris, och bäckarna, som tycktes stå orörliga utan ljud genom
avståndet från deras forsar och vattenfall. Luften var stilla och
det blev varmt bland björkarna; det kändes fuktigare, en pust av
oceanens septemberljumhet, som nått in över passet vid gränsen
— vi såg redan molnen vid västra änden av sjön.
Sista morgonen var söndag, vi öppnade fönstret tidigt och hörde
Abiskojokk mumla svagt i sitt lodräta pass. Sjön var mörk som
berlinerblått, vita gäss strimmade ytan för en västlig sval fjällvind,
som strök uppför skogen i sluttningen, rev guldlöv från björkarna
och spolade med sitt himmelskt rena flöde genom
sällskapsrummens öppnade fönster. Och detta var vårt avsked från fjällen för
den gången.
26. STF 50.
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
