Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Ahnlund : En svensk genombrottstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils A h n 1 u n d:
EN SVENSK GENOMBROTTSTID
V årt svenska folk kan se tillbaka på en historia, som är gammal
nog. Men i den mån denna historia också är någorlunda känd av
oss nu levande, mera än vad man nödgas kalla »förhistoria»,
börjar den onekligen efter en allmännare måttstock ganska sent. Så
sent, att ännu tolvhundratalet hos oss måste räknas som ett tidigt
skede, över vilket något av gryningen fortfarande dröjer kvar.
Svenskt 1200-tal är icke alldeles detsamma som europeiskt
1200-tal. Särskilt dess förra del ter sig hos oss i mångt och mycket
som någonting helt annat och för sig — en följd av vår historias
sena, länge fördröjda gång. Men från och med mitten av detta
århundrade väller det över landet en tydligt starkare ström utifrån,
och likheten med Europa blir nu ständigt större, ehuru visserligen
icke fullständig. Det är i sin helhet en brytnings- och blandningstid,
där den egentliga skiljegränsen i stort sett sammanfaller med
halvsekelgränsen. Då framträder den man som för den allmänna
uppfattningen med all rätt har blivit den centrala gestalten i detta vårt
svenska 1200-tal: Birger Jarl till Bjälbo. Vad som ligger före honom
i tiden tecknar sig säkert för de allra flesta som ett svårgripbart
skuggspel utan fastare hållpunkter. Männen av det historiska
facket, hänvisade till ett oftast skäligen njuggt arbetsmaterial med
gapande luckor och många frågetecken, ha heller ingen svårighet
att förstå detta intryck. Sverkrar och Erikar tura om som kronans
bärare i regelrätt växling, liksom de gjort det sedan mitten av
1100-talet, och ofta sitter kronan löst på deras huvud. Icke alla dessa
tävlande kungar ha dött »strådöden». Först den siste av dem,
personligen säkert bland de minst betydande, frestar liksom till en
vilostund för minnet genom sitt odödliga tillnamn »läspe och
halte» — strax innan hans store svåger, riksjarlen från det
östgötska Bjälbo, tar rodret i sin hand och inleder en ny epok med
fridslagar, stadsbyggen och annat i följe. Det är först och främst detta
3. STF 51.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
