Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Erik Lundberg: Vallfärd till 1200-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lundberg
I Gothem är måtten större och framför allt höjden uppdriven.
Mittelkolonnen är sålunda långt högre. Men greppet och andan
är desamma i båda kyrkorna. Hur egenvilligt ter sig inte ett dylikt
rum när man vet att Gotland ungefär samtidigt låter Öjamadonnans
kontinentalt höviska gestalt ta form. Å ena sidan en rent gutnisk
skapelse, starkt egenartad, å den andra den intimaste kontakt med
det nyaste ute i världen. Ännu mera märkligt blir detta
förhållande, när nu i själva Gothem kalkmålningar avtäckts i långhuset,
vilka ter sig som främlingar av den högsta kvalitet, snarast
besläktade med engelska motsvarigheter inom den höviska figurkonsten.
Byggmästaren har älskat bågen, den av välhuggna block
sammanfogade bågen. Mellan det tillämnade tornets bottenvåning och
långhuset har han byggt tvenne runda valvbågar. Långhusets
pe-larburna valv är däremot spetsbågade, detta av konstruktiva skäl,
men mästaren har vetat att nyttja spetsbågens kurva till vacker
kontrast mot de runda linjerna längre ned. Blott triumfbågen känns
främmande i sin vida spetsbågighet. Motivering härtill utgjorde den
praktfulla krucifixanordning, som här skulle ha sin plats — en
ny-modig skulpturgrupp, som talade kontinentens höviska modespråk.
Så står å ena sidan nationell självständighet och skaparkraft, å
den andra en påtaglig internationalism, smidigt följsam. Och detta
är ingalunda en företeelse som kännetecknar blott Gotland. Vi
möter motsvarande kontraster överallt på fastlandet, men där äger
de »nationella» inslagen blott sällan samma konstnärliga kvalitet
som på Gotland utan ter sig provinsiella eller folkligt primitiva. I
Strängnäs domkyrka finns dylika inslag i pelare och valv, medan
yttermurarna mera framstår såsom utländskt inspirerade.
Får man efter konstens vittnesbörd döma om landets dåtida
kultur så vore det naturligt att vilja se en svensk överklass bakom
bildkonst och storbyggen av främmande kynne, en överklass med
goda kontakter utåt, verklig förståelse för vad kulturen skapar
där ute i världen — men samtidigt utan riktigt stabilt underlag i
det egna landet. Det gapar en klyfta mellan å ena sidan den enkla
solida traditionen i byggandet, som nog har sina stora möjligheter
men också påtaglig begränsning, och å den andra överklassens vilja
att följa strömningarna i Västerlandet. Man rår väl med att hålla
och utbilda bildkonstnärer, men till bygguppgifter av både rang,
omfattning och tillräckligt antal för en stor traditionsbildning
förslår inte resurserna.
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
