Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Margit Palmær: Mot våld och godtycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot våld och godtycke
sättes då försåt för honom och får han skada, då är ej kyrkofrid eller
tingsfrid bruten.
Att kyrkofriden omnämns så knapphändigt torde bero på att
de olika lagarnas kyrkobalkar har mer detaljerade bestämmelser
på den punkten. I Östgötalagen stadgas det om julfrid och
påskfrid, pingstfrid och kyrkmässofrid på följande poetiska sätt:
Nu går julfriden in på julaftonen, sedan aftonsången är sjungen, och
varar till dess aftonsången är sjungen på åttonde dagen efter tolfte dag
jul. Nu går påskfriden in på onsdagen i dymmelveckan, då klockorna
bindas upp, och varar till dess aftonsången är sjungen på åttonde dagen
efter påskdagen. Nu går pingsthelgen in på pingstaftonen, sedan
aftonsången är sjungen, och varar till dess att aftonsången är sjungen på
åttonde dagen pingst. Nu råder kyrkmässohelg från det att aftonsången är
sjungen på kyrkmässodagen. Var och en som slår en annan under denna
helg, han skall till biskopen böta tre marker eller styrka med
tolvman-naed, att han icke gjort det.
Till de ursprungliga edsöreslagarna fogades snart flera: om orätt
hämnd, om stympning, om någon hämnas efter konungs dom etc.
samt bestämmelserna att kvinnor, omyndiga och trälar ej kunde
bryta edsöret, då de ej kunde vara biltoga. Biltoghet eller
fredlöshet var nämligen det enda straff, som förekom vid edsöresbrott,
jämte konfiskering av all egendom »ovan jord», det vill säga
lösöret. Edsöresmålen behandlades av konungsräfsten eller
räfstetinget, vilket borde hållas minst en gång om året i varje lagsaga i
samband med de stora marknaderna.
Språket i de gamla lagarna är fast och kärnfullt, gärna med
allit-terationer och markerad rytm, som minner om den tid då de
framfördes muntligt på tingen och versformen bidrog att fästa
dem i minnet. Så heter det i Östgötalagen om landsförrädare:
Nu finnes en man, som leder utländsk här mot sitt land, bär sköld över
tång och tångbrink (havsstrand), härjar och bränner i eget land, binder
och bortför folk; styrkes det med vittnen, då har han förverkat sin jord
och sitt liv och likaså allt det som han äger inom land och lagsaga.
Eller om den som stjäl säd på åkern:
Nu stjäl någon säd ute på åkren och bryter Guds lås, binder sig en
börda och bär den i lada eller i skog och tröskar, han heter agnabak (= en
som har agnar på ryggen).
Henrik Schück har kallat lagarna »medeltidens avgjort
viktigaste litteratur» och syftar då på deras egenartade och folkliga, men
också konstnärligt utformade stilart. Språket har knappt
förändrats vid upptecknandet i skrift, först längre fram mattades
åskådligheten och utländskt, särskilt tyskt, inflytande kunde märkas.
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
