Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Harald Wideen: En fattig munk från Skara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Wideen:
EN FATTIG MUNK FRÅN SKARA
är Frödings olärde, bortrymde och fördömde klerk lagt ifrån
sig »vildpennan» och åt pergamentet anförtrott sina beundrade
visdomsord om människosjälarnas broderskap och
evighetsbestämmelse, hade han förstås gjort något märkligt. Inte minst märkligt
var att han tagit sig för att avfatta ett dokument för framtiden, vilket
inte var en köpehandling eller ett förordnande om jordiska
ägodelar utan ett meddelande i andliga ärenden. Sådant var under vår
medeltid faktiskt ovanligt.
Ännu 1200-talet, fattigmunkarnas stora sekel och
högmedeltidens uppränning, är ju bedrövligt lite känt, och vår av antikvariskt
och historiskt tänkande svårt anfäktade samtid har bara att ur
spekulationens fatabur hämta de synpunkter, den förgäves
efter-spörjer bland de spridda samtida aktstyckena. Vi vet, att 1200-talet
också i vårt land var ett århundrade med stadgade kristna
kulturtraditioner, dokumenterade ej minst i målningskonst, arkitektur,
gravhällar och sigill — en riddartid med plats för västerländskt
chevaleri. Men vi känner med nöd och näppe tidens svenska
kungalängd! De samtida källskrifterna består ju huvudsakligen av
slumpvis bevarade pergamentbrev. Det är officiella skrivelser från
påven, biskoparna och kungarna rörande speciella frågor, mest av
ekonomisk art och som gäller byte och köp av jordegendom. Några
annalanteckningar från klostren innehåller små och sterila notiser
om mer eller mindre riksviktiga händelser. Av sådana givande
tankegångar som fattigmunkens märker man föga eller intet.
Om nu denne ovanlige tiggarmunk levat på 1200-talet, kan han,
»fördömd av kapitlet i Skara» och »av kungen förklarad för
fågelfri», ha tagit sin tillflykt till skogarna i det medeltida västgötastiftets
nordliga del, till Markerna och Värmland. Han har då vetat, hur
det känns, »när Väneren kastar en fiskares båt», och av sin
skrivkonst har han i sin ensamhet gjort sig ett litet nöje.
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
