Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Harald Wideen: En fattig munk från Skara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Wideeii
Men nere i stiftets huvuddel, i den rika bondebygden med de
många kyrkorna, satt samtidigt andra skrivare, sysselsatta med ett
arbete av långt mer handgriplig natur än fattigmunkens
vildpenne-pränt. Deras arbete finns alltjämt i behåll. Det är vår äldsta bok på
svenska — den första kända uppteckningen av västgötarnas gamla
lagar. Den utgör vid sidan av breven, »diplomen», en huvudkälla
för vår kunskap om svenskt liv och inhemsk historia under äldre
medeltid. För den kulturhistoriska forskningen är dess värde
enastående. Västgötalagens anda och dess stadganden talar om vad som
ansågs rätt och riktigt och vad man stämplade såsom förkastligt
och brottsligt — alltså ändå litet om medeltidsmänniskan själv.
Därtill kommer alla upplysningar om samhälle och byggnader,
åker och äng, boskap och lösöre, varav denna på det konkreta så
starkt inriktade lagtext överflödar.
»Vår äldsta bok på svenska» innehåller ändå inte bara kalla
paragrafer — balkar och flockar. Den har som ett tillägg tre
kronologiska förteckningar eller »längder» över Sveriges konungar,
Skara stifts biskopar och Västergötlands lagmän. Uppgifterna för
varje person är mycket kortfattade och består av namn,
födelse-och dödsort. Men så ofta man har kunnat, har man fogat till data
och uppgifter, avsedda att berika bilden av de namngivna.
Längdförfattaren, som kan antagas ha arbetat på 1220-talet och tydligen
stått stiftsstyrelsen nära, gör helt enkelt ett försök att skriva historia
— det första kända i sitt slag i vårt land. Låt oss då se, hur han
arbetat!
När det i längden står: »Den andre konungen var Anund
Kolbränna», så tillfogar krönikören »Han kallades Kolbränna därför
att han var sträng i sina räfster att bränna männens hus», ett tillägg,
som han tar ur egen fatabur, och som smakar soppa på en spik. Om
vår »femte» kristne konung Stenkil säger krönikan: »Han älskade
västgötarna framför alla de män, som voro i hans rike», och detta
har krönikören tryggt menat sig kunna hävda, enär Stenkil —
liksom han själv — var västgöte. I detta fall finns också litet lokalt
traditionsstolf att dryga ut krönikan med: »Och han var en god
skytt och stark så att ännu stå hans skottmärken i Levene. Ett
kallas Konungssten. Det andra står vid konungens ledstolpe. Det
tredje vid Ståndsberget.» Tre bautastenar är det stoff,
krönikören arbetar med. De har kallats »skottmärken», vilket han tar till
intäkt för att Stenkil varit skytt. Han blir rent av både »en god
skytt och stark». Tydligen anser författaren, att kungen själv satt
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
