Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Birgitta Ahlberg: Folkungabygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F olkungabygd
Medan regnslöjorna tunnas ut och ett solstråk börjar skönjas
över västgötalandet går vår färd till samma mål.
Ingen skymt av ödestragik vilar över Gränna. Turistströmmen
rinner sorglöst genom Brahegatan, polkagrisförrådet smälter ihop
som snö i vårsol, fabrikör Bolling bjuder på kaffe i sin trevna
salong och den grå sjön börjar skifta i blått bakom trädgårdarnas
regnglittrande grönska. Av Husaby kyrka och kungsgård syns inga
spår, och i den moderna bilvägen uppåt östgötahållet har man svårt
att känna igen den uråldriga »västra holavägen», där kung
Magnus’ likfölje drog fram. Det dundrar och knattrar och morrar av
väldiga långtradare och ivriga personbilar, mellan vilka en och
annan tapper semestercyklist lotsar sig fram med sin ansenliga
packning. 1200-talets färdefolk skulle väl, om det kunde
återuppstå, göra korstecken och med skräck fly till skogs eller åtminstone
upp till gamla landsvägen!
Vi göra så ock i Uppgränna och nå ett stycke ovanför byn,
där smålänningarna brukade möta kungen på eriksgata, en väg,
som kommer oss att hjärtligt beklaga alla dem som bara färdas på
den stora, nya vägen. Ringlande som den ridstig den en gång var
söker den sig norrut över östgötagränsen, och kring dess bräddar
slösar sommaren sina bästa gåvor: smultron i backarna,
törnros-girlander på grå gamla gärdesgårdar, ängsblommor i alla färger
från färgkullans guldglans till den stora blåklockans mörka
blånad. Åkerlyckor med blåklintsbuketter i rågen ligga inkilade
mellan slåtterängar, där man ännu på gammalt vis slår
blomstergräs med lie och räfsar ihop det till doftande vålmar, och överallt
ser man lövträd, påfallande vackert vuxna, resa sig i behagfulla
grupper, växlande med hasselsnår och rosiga törnbuskar. Men fast
man är ett litet stycke inne i Holaveden är här alls inte ödsligt,
ty nästan överallt har man en gård inom synhåll. Bygdén ligger
här, inte vid stora vägen, som därigenom visar sig vara en
nykomling utan historia och traditioner. Troligen finns här inte mycket,
som inte 1200-talets färdefolk skulle känna igen. Kanske var vägen
en grön gräsväg utan hjulspår, tio alnar bred, såsom östgötalagen
stadgar för »tingsväg och folkväg, karls väg och konungs väg»,
och den glesa bebyggelsen syntes nog inte så mycket, ty rödfärg
användes inte. Den betande boskapen var av mindre och klenare
ras än nu men hade så här års hunnit få gott hull efter vinterns
svältfödning. Gärdesgårdarna med hank och stör motsvarade nog
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
