Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Birgitta Ahlberg: Folkungabygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birgitta Ahlberg
»illustrationerna» i den berömda handskriften till Magnus
Erikssons landslag, och utsikten över Vättern, den var säkert lika
betagande för sjuhundra år sen som den är i denna dag.
Ingen bil möter eller kör om, allt är tystnad och frid. Men vill
man, så kan man lätt föreställa sig vägen befolkad! Kungar på
eriksgata, vapenklirrande ryttarskaror och fredliga köpfarare,
munkar till fots och riddare till häst, fruar och jungfrur med sina
svenner — färdefolk av alla slag har ju nött den gamla kungsvägen.
Här vandrar också — år 1271 — en gotländsk barfotamunk kallad
Petrus de Dacia, som efter studier i Köln och Paris vänder hem för
att bli lektor i Skänninge, och varje steg för honom längre bort från
den unga Kristina, av vilken han för några månader sedan tagit
ett smärtsamt avsked i byn Stommeln utanför Köln. Mycket minns
han från sin långa färd, men de bestående intrycken har han fått
bland studentkamraterna i dominikanernas konvent och bland de
lärda och fromma män som sökt sig dit. Hans värld har varit trång,
men trygg som dominikankonventen, där han fått sin fostran i
sträng tukt, skyddad för alla världsliga bekymmer. Från den
världen minns han ungdom, som med hänförelse mötts för att studera,
icke för sin egen skull utan för att få vapen till striden för den allena
saliggörande kyrkan, och han minns också den store Tomas av
Aquino, vars teologiska föreläsningar han hört i Paris. Men
starkast är minnet av Kristina, den enkla och olärda bondflickan, vars
kamp och seger över djävulen han bevittnat. För honom, som själv
förgäves längtat efter att få uppleva extasen, andaktens krona, var
det som en uppenbarelse att se hur hon kunde nå ända till de
höjder där själen miste medvetandet om sig själv och skådade Gud,
och för hans inre syn skimrar redan en helgongloria kring hennes
panna.
Medan vi funderat över Petrus de Dacia har den smala
medeltida vägen till sist mynnat i en stor och bred landsväg, som leder ut
på östgötaslätten. Under tordönssalut åka vi in i Ödeshög och finna
något för 1200-talet så väsensfrämmande som en järnvägsstation.
Men järnväg och landsväg må gå hur gent som helst till Alvastra.
För den som alltjämt vill färdas i medeltida spår finns det bara
en väg, och den är inte farbar ens för bil, i varje fall inte längre än
till Ålebäcken; sedan får man ta sig över fälten ned till det forna
vadet över bäckmynningen. På 1200-talet låg här en fiskarby nära
alvastramunkarnas hamn, och vore det lugnväder skulle vi än i
denna dag i det klara vättervattnet kunna skönja en havererad
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
