Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Birgitta Ahlberg: Folkungabygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F olkungabygd
Undret var ju för dessa människor en naturlig företeelse, som kunde
inträffa när som helst.
Nu är det ju också möjligt att Petrus, som i motsats till
lekmännen hade sin fria gång i klostret, gick dit för att hälsa på. Men det
är inte uteslutet att han såg något kritiskt på cisterciensmunkarna.
De vandrade inte som hans ordensbröder ut i världen för att vinna
själar utan stängde i stället in sig för att sörja blott för sina egna,
och dessutom hade de så många ägodelar att vårda att mycken
tid togs från böcker och andaktsövningar. Men mycket hade han
gemensamt med dem, ty trots att Bernhard av Clairvaux inte hade
instiftat hans orden älskade han den store mystikerns skrifter och
ansåg, som han och de, kärleken för religionens innersta.
Medan man nu i tankarna följer munkarnas gång genom kyrka
och korsgång, refektorium och kapitelsal kan man gripas av en djup
undran inför det liv som en gång levdes där. När klosterlivet var
som bäst kunde det säkert ge utlösning för alla själens krafter, och
de vilsna och svaga kände det gott att få stöd och hjälp i sin strid
mot ondskans makter. Tillvaron var reglerad av föreskrifter för
alla tillfällen, och världsmänniskornas oro för nöd och våld och
all slags ofärd fanns inte till för en munk. Men slentrianen spann
sin grå spindelväv över livet inom de vigda murarna och till och
med tidegärdernas andakt blev en vana — och unga, brinnande
andar, sådana som Petrus, sökte sig annorstädes hän.
Vi följa honom och de andra vägfararna till Skänninge.
Heda och Rök, Svanshals och Kumla, Appuna, Hov och Bjälbo
— som tända ljus stå kyrktornen omkring eriksgatans väg mot
Skänninge. Slätten lyser av färg i solskenet: guldgul av raps, blå
av oljelin, rosig av klövervallar, grön i alla nyanser från vetets
blåaktiga till rågens ljusa, som börjar dra sig mot gult. Svartvit
och rödbrokig boskap betar, en vit svanflock gungar på den
mörkblå Tåkern, och vid synranden ligger Omberg barrgrönt under
strömolnens flottilj. Det kan inte hjälpas att man gnolar så sakta:
»Så grant står Östergyllen. . .» Mellan Kyrlebergs park och Kumla
syns på en lång sträcka ingenting annat än råg och sommarhimmel.
Här kan man inte säga detsamma som i går, då vägen gick över
Holaveden. Tvärtom är väl ingenting likt sig från fordom. Under
medeltiden skymdes utsikten över slätten av betesmarkers och
lövängars grönska, och i stället för stora enstaka gårdar såg man
sol-skiftade byar med många små halmtäckta hus, bruna och grå som
10. STF 51.
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
