Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Birgitta Ahlberg: Folkungabygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birgitta Ahlberg
ätten alltid omhuldat, och därifrån enleverades av en företagsam
herre vid namn Sune Folkesson; hon var landets rikaste
arftagerska och hade efter broderns död ingen frände som tog henne i
försvar. Men om visan är vittnesgill följde hon inte brudrövaren
frivilligt och ansåg sig intill döden för god för honom, kungadotter
som hon var: »Och levde de nu så, att ingen till annan med glädje
sade antingen nej eller ja». Omkring år 1240 kom också hon till
Sverkerkapellet; åtminstone beseglade Sune Folkesson och hans
döttrar detta år ett dokument, genom vilket hon skänkte Alvastra
kloster gårdar i utbyte mot gravplats. Söner efterlämnade hon inga,
och arvet från Sverkerätten följde åter kvinnolinjen, vilket hade sin
inverkan även på döttrarnas öden. Den ena av dem, Katarina, blev
Erik läspe och haltes drottning; Benedikta skall längre fram möta
oss i Vreta kloster.
Medan färden går vidare till Alvastra klosterområde rullar åskan
bort över Holaveden. Grön och stilla fred råder omkring vittrade valv
och prydligt konserverade grundmurar, klosterörter dofta i
korsgången och gul kvällshimmel speglas i dammarna, där munkarna
odlade karp till matsedelns fromma under många och långa
fastedagar. Vid abbotshusets gård, utanför den slutna klostergården,
dröja vi en stund framför grunden till gäststugan. Ingenting är
rimligare än att 1200-talets vägfarare övernattade i denna
föregångare till det moderna turisthotellet eller till vandrarhemmet uppe
på Stocklycke, och man kan väl förutsätta att de trivdes under
»gästefaderns» värdskap, ty naturatillgångar saknades ingalunda i
Alvastra. Kanske berättade man historier, som pilgrimerna i
Chau-cers Canterbury Tales. Kanske också en och annan legend,
exempelvis berättelsen om riddaren, som försummade en tornering för
att höra Mariamässan men fann att Vår Fru, glad över hans
hängivenhet, hade låtit en ängel uppträda i hans gestalt och vinna seger
åt honom. Petrus de Dacia har kanske också, då han var i
härbärget, anförtrott ett under stark spänning lyssnande auditorium något
om Kristinas syner och strider. Denna olärda bondflicka, som i
vardagslag var klartänkt, sund och glad som andra, hade haft hårda
men segerrika duster med djävulen och till och med rönt nåden att
få Kristi stigmata — Petrus hade själv sett de blodiga spikar hon
dragit ur sin kropp! På den tiden kunde ingen misstänka att hon
endast var en hysterica, vars fantasi från barndomen blivit så
infekterad av legender och djävulstro, att de behärskade hennes
undermedvetande och sökte sig utlopp i drömmar och hallucinationer.
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
