Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Birgitta Ahlberg: Folkungabygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F olkungabygd
ler, som försvunnit i det rationella jordbrukets tid: blomsterängar,
där boskapen fick sommarhull och bina honung, och ekskogar, där
svinahjordarna skaffade sig fett ollonfläsk och vildbin och fåglar
byggde. Själva Omberg var den tiden ljust av ek och bok och hyste
storvilt i sina skogar, medan Tåkern rymde både fågel och fisk.
Lövtäkt i ängarna och vasstäkt i sjön drygade ut höet från äng och
mad, och det var feta stutar och mycket sommarsmör som fördes
till Olofsmässan i Skänninge — väl också, när så skulle vara, till
herrarna i Bjälbo, som hade gott om arrendegårdar, och till
prästgårdarnas tiondemöten.
Från Hov löper vägen på en låg åskam mot Bjälbo gård och
kyrka, och utsikten över slätten är monumental. Men först på nära
håll framträder i fullt majestät det bistra kalkstenstorn, som någon
gång före 1200-talets ingång restes på tillskyndan av jarlen Birger
Brosa. Jag minns detta torn från en isgrå vinterdag, då nordan
dånade i kyrkogårdens svarta lindar och sträva fågelskrän ekade
omkring tornhuven. Nu spinner sommaridyllen omkring murarna,
och middagsron störs av intet utom insekters surr och den tunna
klangen från en vällingklocka. Men ändå är det som om vinden
i träden talade med heidenstamsk tunga: »Men glädjen är skör
och sorgen är stark, lindelöv, lindelöv, susa.»
Nu har nog vår föreställning om folkungagården alltför mycket
lånat färg från »Bjälboarvet», där inte ens gillena präglas av någon
hjärteglädje. Också på den tid då kyrktornen gjordes till kastaler
dansade ju solfläckar över ungt sommargräs och lyckan kunde le
och dansvisorna klinga. Inte låg det väl bara maktkamp och
svartsjuka i luften, då Jutta kom från Danmark »som en ängel från
himmelrik», enligt Erikskrönikans förälskade beskrivning. Men
man kan inte värja sig för tanken att en sådan härskarnatur som
Birger Jarl måste ha spritt något helt annat än hemtrevnad omkring
sig, och hemtrevnad är heller inte vad man tänker på, då man
klättrar uppför de trånga murtrapporna och står i tornets skumma
och unkna kamrar. Naturligtvis tedde de sig annorlunda när
vävnader och belysning gjorde dem mera beboeliga; de skulle ju också
bara fungera som ett slags skyddsrum. Som kärntornet i en borg
steg det upp över de låga taken i folkungagården, som väl bör ha
varit en sluten fyrkant av ektimrade längor, täckta med takved
och halm. Under tornhuven hänger ännu den silverklingande
»Ingrid Ylvas klocka», och där stod hon själv, säger sägnen, och
skakade sina bolslrar: »Häst och kär av var eveli fjär» — ochhärska-
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
