Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Birgitta Ahlberg: Folkungabygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birgitta Ahlberg
roma växte och förde hennes ätt till makten. Det är inte omöjligt
att Heidenstams bild av henne kommer sanningen nära och att
hon stod vid sin myndige son Birgers sida, stödjande, inspirerande,
härsklysten — annars hade väl inte sägnen haft så mycket att
bestyra med henne. Men en draksådd var det hon sådde, och
makten lyckades hon nog ge sin ätt, men inte lyckan.
Lyckan, hon stannade hos de stilla i landet, de som byggde upp
där de mäktiga revo ned, bragte nytt liv att växa där härskarorna
trampat och i sin tids fullbordan somnade från dagsverket med
vigda ljus i händerna och hoppet om en evig glädje. Bjälboätten,
den fick nöja sig med makten — och med splitet, avunden,
kampen, sorgen, fängelserna, undergången.
Från östra ljudgluggen i bjälbotornet ser man på omkring en
halvmils avstånd en färgglad husklunga breda ut sig omkring ett
tegelrött kyrktorn. Skänninge ligger som på en bricka på den
gröna slätten och lockar oss, såsom det en gång lockade
bjälbo-herrarna och de andra vägfararna, och varför skulle man skiljas
från så märkliga reskamrater?
Nya vägen går gent och bekvämt över mark som på 1200-talet
bör ha varit sänk och svårframkomlig. Den gamla däremot håller
sig alltjämt på åskullarna och gör en mjuk båge mot norr, innan
den glider in i staden »nordan å». Villor och trädgårdar omge
den gamla stadskärnan i väst och syd, men bjälboherrarna och
deras samtida möttes av en annan syn. På utjordarna »gåsavall»
och »svinavall» och ett otal grå lador, inom åkröken något som
påminde om en stor by, överskyggad av Allhelgonakyrkan vid
marknadsgatan och den ännu inte färdiga Vårfrukyrkan vid torget.
I norr hospitalet, bjälboherrarnas stiftelse, där en handfull
spetälska släpade fram sitt olyckliga liv, i torgets nordöstra hörn
svartbrödraklostret och vid vägen in i staden Sankta Ingrids kloster eller,
som det då ännu hette, »systrarna vid Sankt Martins kyrka».
Bryggor och brygghus kantade ån, som kanske då, liksom nu,
sommartid var full av näckrosor, och längs de brolagda gatorna radade
sig fönsterlösa portlängor omväxlande med lötar och kålgårdar. Så
tedde sig en av Sveriges främsta köpstäder. Vilken egendomlig syn
för en sådan resenär som legaten Vilhelm av Sabina, vilken var
van vid kontinentens stenbyggda städer med deras katedraler,
murar och torn! Och även för Petrus de Dacia, som hade fått sin
första utbildning i det rika Visby och vandrat ända till Paris.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
